Paddleton 2019

Vi ser Ray Romano ("Alla älskar Raymond") och Mark Duplass ("Creep", "The One I Love") i denna Netflix-dramakomedi, regisserad av Alex Lehmann (som tidigare har jobbat med Duplass i "Blue Jay"). I filmens öppningsscen får vi reda på att Duplass karaktär Michael har blivit diagnostiseras med cancer. Vid hans sida står hans granne och vän Andy, gestaltad av Romano. Det är egentligen ingen betungande scen i några mått mätt, utan fylls hellre med spetsfundiga dialoger mellan det lite socialt drulliga vänskapsparet och läkaren. Hur som helst sätter det handlingen för filmen.

Jag åtnjuter från första början små knasiga infallsvinklar på allt mellan himmel och jord i Michaels och Andys små diskussioner; ett återkommande tema filmen igenom. Även fast premissen är allt utom dramatisk så känns "Paddleton" som den befinner sig i någon periferi mellan en Judd Apatow-film och Jim Jarmusch-produktion. Den känns på ett rätt härligt sätt lite svår och smal, tack vare den okonventionellt skrivna dialogen som framhävs ännu mer av de två huvudkaraktärernas förhållningssätt till varandra, men också lättsam. Den är helt enkelt svår att nåla fast.

Det är vad som händer under resans gång som helt och hållet gör att jag blir tagen på sängen. Först svänger handlingen så att Michael bestämmer sig för att avsluta sitt liv i samråd med läkare på farmaceutisk väg, då han fått det grymma beskedet att det inte finns något annat de kan göra. Uppdraget att hjälpa honom med detta går till Andy. Och under detta sorgesamma skede så kommer jag till en insikt; även fast filmen består till stor del av skämtsamma dialoger och knepiga interaktioner så är det få tillfällen jag har sett platonisk kärlek beskriven på ett så vackert och framförallt okonstlat sätt.

Det känns inte direkt som en Netflix-film, heller inte som en Hollywood-produktion, utan hellre som en unik independent-röst som ibland får en att skratta, ibland känna sig uppgiven, och faktiskt också fälla en tår eller två. 

Det som imponerar mest är hur tillsynes lite av tiden som filmer lägger på karaktärsutveckling, men hur stort intryck man ändå får av det. Det forceras inte, utan smyger hellre på en och binder ihop säcken i tredje akten på ett ofantligt vackert sätt.

Även fast Ray Romano har medverkat i andra produktioner än hans egen sitcom, till exempel dramakomedin "Eulogy" (2004), så ser man honom i ett helt nytt ljus i den här filmen. Och Mark Duplass som också skrev manuset till "Paddleton" har redan sedan länge etablerat sig i indie-filmvärlden, vilket gör att han spelar sina kort med mästerlig galans. Personkemin mellan Michael och Andy känns också konsekvent väldigt autentisk.

Man kan dock önska att filmen skulle lämna mer utrymme åt den känslomässiga biten och ibland mindre utrymme för de utspekulerade dialogutbyten som förekommer. Stundtals har filmen lite svårt att uttrycka vad den vill. Den bagatelliserar inte direkt den känslomässiga tyngd som finns, men väntar in i det sista att verkligen briljera med det.

"Paddleton" lider också av problemet att den känns lite för kort, och andra akten kommer nästan till ett abrupt slut innan vi får uppleva färdigt äventyret. Men samtidigt kan man kalla det en del av filmupplevelsen; att den faktiskt inte använder sig av en vanlig regelbok. Och i ett sammanhang som Netflix så är det både modigt och uppfriskande. I slutändan får man se det som ett väldigt vackert experiment som till mestadels lyckas. Den är klart sevärd och förmodligen en av de bättre filmer som finns tillgängliga på streamingjätten i år.