Page Eight 2011

På den brittiske dramatikern och regissören David Hares långa och digra CV märks bland annat ”Timmarna” (2002) och ”The Reader” (2008), båda Oscarsfavoriter och kommersiella framgångssagor. Trots bevisad box office-kompetens och en guldkantad karriär som dramatiker vid sidan av filmandet fick Hare besked från berörda filmbolag att långfilmsmanuset ”Page Eight” inte skulle kunna gå i produktion på ett par, tre år.

Det tar i genomsnitt numera sju år (!) för ett långfilmsprojekt att realiseras i England, försäkrar den sextiofemårige Hare publiken på frågestunden efter visningen. Han är så mysig att ingen ifrågasätter siffran. I stället för att vänta på finansiering valde Hare att göra TV-film av sin eleganta men aningen ljumma spionhistoria där Bill Nighys gamle MI5-räv Johnny Worricker snubblar över en politisk skandal och tvingas rädda sitt eget, charmigt åldrade skinn.

Resultatet har glatt miljoner britter och genererat astronomiska tittarsiffror varför filmen nu firar ett försenat revanschsegertåg på festivaler världen över. 

”Page Eight” är en välspelad och lätt avspänd John Le Carré-hyllning där Kalla Kriget är utbytt mot Kriget Mot Terrorismen, inspelad på fem veckor och med en relativt sett minimal budget. Det är genomgående trivsamt utan att vara sensationellt på något sätt och en oundviklig jämförelse med ”Tinker Tailor Soldier Spy” faller inte väl ut för ”Page Eight”. Hares historia saknar, även på papperet, Le Carrés psykologiska skärpa. Bill Nighy stormtrivs på jobbet som en modern motsvarighet till George Smiley, men blir ibland väl poserande i all sin distingerade oemotståndlighet. Man bör nog inte vänta sig att han skruvar ned på de manéren i två utlovade uppföljare.