Paju 2009

Park Chan-ok har efter bara två filmer gjort sig ett namn som en av Sydkoreas mest intressanta kvinnliga regissörer inom konstfilmsgenren. Både i förra filmen som fick den engelska titeln "Jealousy is my Middle Name" och med nya "Paju" tar hon sig an komplicerade karaktärer som genom filmernas gång utforskar sig själva och vad de vill.

Paju är namnet på en stad en bit norr om huvudstaden Seoul. Åtta år innan filmens nutid flyr mannen Joon-shik hit efter en jobbig olycka involverande svägerskans bebis och det faktum att han har ett förflutet som jagad ungdomsaktivist. I Paju skapar han sig ett nytt liv och gifter sig med jämngamla Eun-mo trots att det saknas passion mellan dem.

Parallellt får vi följa Eun-mos mycket yngre syster, Eun-soo, både i dagens Seoul dit hon återvänder efter en lång resa till Indien och som skolflicka i Paju där hon blev tvungen att bo med systern och Joon-shik, trots att hon inte alls ville att bröllopet skulle bli av.

I Seoul bor hon i en grå, smutsig stadsdel i ett ockuperat lägenhetskomplex ihop med ett gäng andra aktivister som försöker hålla de skumma byggherrarna borta. Och en vacker dag dyker även Joon-shik åter upp här.

Filmen hoppar ganska mycket mellan "för åtta år sedan", "för tre år sedan" och nutid. Och man märker att mycket fakta undanhålls från oss så att vi länge måste gissa vilka relationer alla har till varandra, när de olika händelserna utspelar sig och vad de har för innebörd. I nutiden får vi bland annat tidigt veta att Eun-mo har dött i en mystisk olycka och att den yngre Eun-soo aldrig fick reda på sanningen om vad som hände.

Det här blir snabbt ganska krångligt och jag känner att man måste anstränga sig för att inte tappa tråden helt. Det är så klart meningen att vi ska undra, men tyvärr blir det lite för många frågetecken som tar för lång tid att räta ut, något som stjäl fart från berättelsen. Jag tror att man för att riktigt kunna njuta av filmen ska lämna all logik och sökande efter svar hemma och istället njuta av de komplexa personligheter som målas fram på den vita duken.

För det är det som Chan-ok är bra på. Filmen är full av sökande. Våra två huvudkaraktärer är inte mer kloka på sina känslor inför sina nära och kära än vi som publik är. Eun-soo verkar gilla Joon-shik så länge han är hennes lärare där hemma i Paju, men så fort systern börjar visa intresse för honom ändras hennes attityd totalt. Joon-shik å sin sida verkar inte kunna bestämma sig för hur mycket han gillar sin fru eller inte, och han har också haft en passionerad affär med sin brors fru.

Det är inte direkt några visuellt strålande miljöer vi får se. Sydkorea verkar dränkas av ett konstant hällregn och i storstadens kvarter är det skitigt och kallt. Men filmen är ändå vacker. Det finns något mörkt i den som skänker vemod och karaktärernas stirriga blickar och irrationella beteenden lägger  ett kusligt täcke över det hela.

I "Paju" kan man inte leta efter samma logik som man som västerlänning är van vid att hitta i mer hemtama filmer. Det är med en poetisk inställning man istället ska ta sig an det här verket, för då är det en film väl värd att se.