Palindromes 2004

"Palindromes" visades nyligen under Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion som erbjuder ”de mest skrämmande filmerna”.

"Palindromes" är dock inte skrämmande på det vis en ordinär skräckfilm kan vara utan på ett helt annat sätt. Något obehagligt flyter igenom hela filmen, dess berättande och framställandet av detta. Kanske är det den 12-åriga Avivas konstigt beslutsamma längtan efter barn då hon för övrigt står för håglösheten personifierad, kanske är det vuxenvärldens moraliserande och bestämmande över hennes märkliga individ, kanske är det Avivas åtta avatarer? Regissören Todd Solondz har valt att berätta historien på ett intressant och något förvirrande sätt då inte mindre än åtta personer spelar samma palindroma Aviva. Hans tanke med det hela ska ha varit att öka åskådarnas empati för huvudkaraktären. Så tyckte han nog att det var lite nydanade och konstnärligt också.

Huvudperson i "Palindromes" är alltså denna Aviva, flickan som längtar, längtar, längtar efter barn. Den unga lyckas med detta lilla konststycke efter en märklig sammankomst med en lika märklig ung man. Avivas föräldrar tvingar snarare än övertygar dottern att göra abort. Det bär iväg till samma läkare som en gång utfört en abort på mamman. Inget snack om saken, det är klart att damen är för ung för att ha barn! Lika tvärsäkra på sin sak är den fundamentala Jesu familj som Aviva möter då hon rymt hemifrån – ivriga abortmotståndare och ja-till-livet-sägare så att det skriker om det. Kontraster och polariteter. Lika övertygade vilken sida de än befinner sig på. Och kanske ändå lite motsägelsefulla?! Titeln, varför palindrom? Todd himself menar att världen och människan är, liksom palindromet, oförändrad och oföränderlig. Han jämför saken med Dorothy och följeslagare i "Trollkarlen från Oz" – i själva verket har de haft allt de tyckt sig sakna inom sig hela tiden. De visste det bara inte.

Skådespelarna bidrar allihop till filmens speciella och lite underliga stämning. Samtliga barnskådisar gör långfilmspremiär och ingen spelar på typiskt amerikanskt barnskådismanér, vilket är ganska lättande. Mer välkända ansikten finner vi i Ellen Barkin, Jennifer Jason Leigh, Chris Penn samt Debra Monk. Till helheten bidrar även Nathan Larson och Nina Perssons ledmotiv – helt underbart!

"Palindromes" är, om än lite skrämmande, en mycket intressant historia. Jag föreslår att man avbokar eventuella aktiviteter i filmens omedelbara närhet – här krävs eftertanke och diskussion. Inte kring abortfrågans vara eller icke vara, utan kring filmens berättarteknik, ironi och andra diskussionsämnen som filmen genererar.