Palme 2012
Synopsis
Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika land. Demokraten som fick USA att ta hem sin ambassadör i Stockholm. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme.
För första gången medverkar hela familjen Palme i en film. De berättar om hur det var att leva med Sveriges mest kända politiker. Hur det påverkade livet. Hur hatet drabbade även barnen. Om politikern Palme berättar politiska motståndare, statsmän och partikollegor.
Info
Om ett litet land och en stor ledare
Det börjar med slutet.
Olof Palme, Sveriges statsminister, blir skjuten på öppen gata. Fredagkväll, den 28 februari 1986 strax efter skotten dör han. Dagen efter när nyheten når folket, stannar allting upp och Sverige kom att förändras för alltid.
Palme skjuts och det är inledningen till dokumentärfilmen om mannen, människan och tiden han levde och verkade i. Filmen drabbar mig otroligt starkt direkt. Jag sitter redan under de första klippen innan förtexterna och känner hur gråten samlas i halsen. Fröken UR meddelar oss tiden genom de första skälvande minuterna efter skotten, vilket effektivt målar upp en bild av Sverige då och känslomässigt färdas jag genast dit.
Mordet och mediecirkusen som följde tog fokus från personen, politiken och den världsfred som Olof Palme arbetade för. Här berättas nu istället historien om det som föregick det andra. Vi får möta hans fru och barn, vänner och kollegor, både partikamrater och motståndare. Palmes liv skildras kronologiskt från ett svart vitt sent 20- till ett mer färggrant 80-tal med snygga och relevanta arkivbilder från SVT, vilka varvas med privata super8-filmer som aldrig förr offentligt visats. Jag blir fascinerad av den unga överklasspojken som blev mannen och politikern Palme och senare kom att skapa världens mest jämlika land. Han var den strikta retorikern, ofta kompromisslöse debattören, men alltid fredliga ideologen. Han var orädd och ständigt i hetluften, älskad och hatad, så olik alla andra politiker både innan och efter. Han demonstrerade högljutt mot USAs bombningar, tog debatten i ockuperade skolor och pratade med gisslan under pågående Norrmalmstorgdrama.
Men Olof Palme var också pappan som rullade runt i gräset med sina små söner. Palme brann för fred. Han avskydde våld och alla typer av orättvisor, rasism och förtryck. På hans tid hade folk jobb, de fick ökad lön och semester. För det älskades han. Hatet kom på köpet. Och det kom mängder. Det fanns absolut en del pinsamma parenteser i hans politiska karriär, IB-affärer och Kubabesök. Han skaffade sig fiender och var lite för mycket hela tiden, tyckte massor, sa ännu mer. Dessutom förde han en skattepolitik som till och med "Pomperipossa" blev förbaskad på. Han var kontroversiell Palme, vilket också visas i filmen, om än något knapphändigt på sina håll.
Hatet har jag mycket svårt för att förstå, även om den drivande mekanismen bakom blir påtaglig. Att det var för att hatet var så accepterat och utbrett som det också ledde till den vansinniga upptrappningen med den till sist ödesdigra konsekvensen. Vilket känns som ett av filmens syften att påvisa.
Det är en mycket angelägen film som berör! I dessa tider då hat och illvilja så enkelt uttrycks och sprids i de sociala medierna får filmen mig att tänka till. Tänka efter. Så ska en bra dokumentär fungera! Kanske kan jag tycka att det är en eller två personer för mycket som har något att säga och det spretar därför lite en bit in i historien. Några episoder i hans liv utvecklas heller aldrig riktigt vilket väcker funderingar och frågor, varav en del förblir obesvarade.
Med undantag för de privata bilderna är tonen väldigt resonerande, vilket också är styrkan i filmen då den aldrig faller i sentimentalitetsfällan, utan lyckas hålla sin hyfsat objektiva distans och sakliga framtoning genom hela. Det är bra, då det är ju publiken som ska gråta. Och det gör jag. När Benny Andersons "Sorgmarsch" spelas som bakgrund till Palmes begravning mot slutet och vi får se Anna Lindh tala innan eftertexterna börjar rulla, rinner mina tårar hejdlöst.
Palme är en viktig film som angår alla oavsett vilka politiska åsikter som finns bagaget, den ger upphov till tankar och en vilja att göra gott. Jag går på känsla och då den fick mig att känna så mycket ger jag den högsta betyg, trots ett par i det stora hela obetydliga invändningar. Film är bättre på bio, även dokumentär sådan och denna bör absolut ses på stor duk utan avbrott. Det är det minsta Palme och du själv är värda.