Pangpangbröder 2011

Intimt följer vi två tvillingbröders uppväxt på den skånska glesbygden under tio års tid, och man både känner för och igen sig i deras frustrerade, förvirrade tonårsuppror.

Axel Danielson har filmat sina systersöner Gustav och Oskar från att de var nio år till nitton. De är blonda, skånska och charmiga tvillingar med den – till en början – enda markanta skillnaden att Oskar är dvärg. Under tidens gång utvecklas de, som barn naturligt gör, och vi får genom en ständigt närvarande men aldrig påträngande kamera följa med på upp- och nedgångar i livet, gräl, lycka, första fyllan, första daten och testerna av stilar, jobb och hobbies.

Det är en extremt unik film ur den aspekten att det är äkta. Det är ingen moraliserande spelfilm täckt i inlindat socker eller någon inställsam dokusåpa med posörer framför kameran. Som små är pojkarna medvetna om kameran och berättar fritt och gärna om sin syn på framtiden, planer och rädslor. Ju mer tiden går glömmer de märkbart bort kameran allt mer, med undantag för fåtal irriterade ögonkast. Vilket gör att allt känns så genuint.

Det är inga spektakulära livsöden det handlar om. Det görs ingen poäng i att Oskar är dvärg, ej heller att de växer upp vid en gård långt ifrån storstaden. Det spektakulära ligger i att allt är så avskalat och man kommer pojkarna så nära utan stora gester eller överdrivet utlämnande intervjuer. Här är man på plats där de tonårstypiska instängda känslorna puttrar på ytan och ibland eskalerar i utbrott och hårda ord som sårar.

Det både berör och roar. Det är extremt charmigt när Gustav, i T-shirt och virkad mössa börjar pika den enligt gothstil uppklädde Oskar, eller när Gustav tar hem en date och på farstutrappen drar en lång utläggning om berg-och-dalbanor medan han nervöst fingrar på sin plånbok. Det är guldögonblick som få filmskapare (med möjligtvis undantag för Ruben Östlund, ironiskt nog filmens exekutiva producent) hade kunnat iscensätta.

Vi får också genom subtila scener följa pojkarnas strävan efter identitet och respekt. Till en början är Oskar den festande rebellen som är ute sent på natten och snäser av modern medan Gustav är den lugna, friluftslivsintresserade som sysslar med dans. Så småningom byts rollerna, Oskar får insikt under arbete på ett ålderdomshem där han kommer i kontakt med religion och får försvara modern i ett gräl med Gustav. Allt är drabbande mänskligt.

Filmens enda problem är att man vill ha mer. Tio års uppväxt täcker man knappast på 80 minuter. Jag uppskattar den lågmälda stilen och smygande perspektivet men det hela tar slut lite väl snabbt och jag kan inte undgå att tänka hur utmärkt det hade gjort sig i ett längre TV-serieformat istället. Men det är inget dåligt betyg, man får absolut mersmak och både intresset och sympatin för dessa pangpangbröder skjuter i höjden.