Papicha 2019

Algeriet i slutet av 90-talet. Inbördeskriget kommer inte att ta slut än på några år och islamistiska extremister inskränker friheten för kvinnor överallt. 18-åriga Nedjma trotsar den tilltagande religiösa konservatismen på ett radikalt sätt. I den här kontexten innebär det att klä sig på ett sätt som ingen i västerlandet skulle höja på ögonbrynen över, dansa på nattklubb med sina väninnor och ha ambitionen att anordna en modevisning på universitet. Das ist verboten.

En manlig bekant ondgör sig över kvinnor som inte döljer kroppen i offentliga sammanhang. ”Jag står inte ut med all den här nakenheten” kvider han vid åsynen av två tonårstjejer klädda i tröja och jeans. Nedjmas pojkvän förfäras över att hon är universitetsstudent. Vad är meningen med det för en kvinna? Själv pluggar han arkitektur och ser gärna att Nedjma blir hans fru framöver. Hon får till och med jobba, om det nu är så viktigt för henne. Men högre utbildning, självförverkligande? För att hysa sådana förhoppningar måste man vara hjärntvättad av amerikansk kulturimperialism och feministiska vanföreställningar.

Nedjma tar striderna men har mer akuta problem att oroa sig över. När ryktet om den förestående modeshowen sprider sig blir hon dödshotad, och inhemska terrorister utsätter hennes familj för en tragedi. Hon vägrar att vika ned sig. Isen knakar under Nedjmas fötter och som tittare förstår man snabbt vartåt det barkar.

”Papicha” är en intim skildring av vänskap där scenerna med Nedjma och hennes tjejkompisar – som hyser både sekulariserade och traditionella värderingar – lyser oerhört starkt. Långfilmsdebuterande regissören Mounia Meddour har absolut gehör för gruppdynamik och jargong. Huvudrollsinnehavaren Lyna Khoudri har med rätta prisats för sin insats. Skildringen av ett samhälle präglat av interna konflikter, där individens rätt till själbestämmande sakta men säkert kvävs av reaktionära krafter, övertygar också.

Däremot gör Meddour det väl enkelt för sig när det gäller själva storyn. Konfliktfyllda sidohandlingar löser sig liksom på egen hand och vid ett avgörande tillfälle i filmen luktar det deus ex machina, vilket påverkar den psykologiska trovärdigheten hos karaktärerna. Man kan säga att dessa invändningar är tjuriga och av underordnad betydelse. Filmens styrka är att ögonblicksbilden som den förmedlar känns autentisk och att Nejdmas vidriga livsvillkor fortfarande är verklighet för miljoner kvinnor.

Men hade manuset varit jämnare så hade ”Papicha” tveklöst landat på ett toppbetyg. Man kan inte få allt.

 

På vissa ställen i världen får man inte ens intressera sig för mode eller lyssna på popmusik utan att riskera livet.