Papillon 1973

Få skådespelare har satt filmstjärneribban så högt som Steve McQueen, en machoikon och ”kung av cool” som trots sin hårdföra image faktiskt kunde agera. Men titelrollen i Franklin J. Schaffners fängelsedrama kom att bli en av hans största utmaningar. Inte enbart för att det handlade om en riktig person vars självbiografiska bok filmen bygger på, men för att den tvingar honom att vara både svag och sårbar på vita duken.

Titelpersonen Henri Charriére, en fransk kassaskåpssprängare som 1931 blev oskyldigt dömd till livstid för mord och deporteras till en straffkoloni i Franska Guyana. Även om många delar av hans historia om sin tid i fängelse påstås bygga på andra personer eller vara helt påhittade så är det onekligen en fantastisk, fascinerande berättelse om en man som klamrar sig fast vid en sinande livsgnista och finner sin tid fängelsetid fylld av en rad otroliga karaktärer och upplevelser.

McQueen är riktigt bra och kämpar hårt - med gott resultat - för att kliva ur sin filmstjärneroll och leverera en människa av kött och blod. Det fungerar men inte oväntat stjäls rampljuset av den alltid briljante Dustin Hoffman i rollen som Louis Dega, en förskingrare som blir Papillons bankomat, sidekick och slutligen vän. Det är en kufig, excentrisk karaktär i tjocka glasögon som lätt kunnat bli en karikatyr men Hoffman spelar honom med sedvanligt små men effektiva medel.

”Papillon” är en lång film som med sitt episodiska upplägg med flera miljöombyten troligen passar bäst för en uppdelad tittning idag. Vissa partier funkar sämre än andra, som en romans med en flicka i en stam infödingar, men det blir inte mindre fängslade (ursäkta ordvitsen) för det. Det är en stark resa i både det inre och yttre som med en spirande vänskap som bakgrund skildrar kampen för överlevnad och att inte låta sig brytas ned.

Regissören Schaffner ska dessutom ha beröm för att inkludera konstfilmsliknande drömsekvenser som för en gångs skull passar i sammanhanget med de psykiskt påfrestande fängelsemiljöerna. Han utnyttjar även de häftiga miljöerna (utanför fängelset) och överanvänder tacksamt nog inte Jerry Goldsmiths Oscarsnominerade musik. Det är imponerande hur det skapas såväl spänning som dramatik utan manipulerande musik i varje scen.

”Papillon” är knappast den första och inte heller den sista (se: remake) att skildra det hårda livet i fängelset men gör det ändå med bravur. Dels genom att inte påtvinga onödigt, detaljerat våld eller tröttsamma stereotyper. Men främst för att karlakarlen Steve McQueen tar sig an en roll där han både tillåts och vågar vara sårbar. Det är något befriande - och framför allt ovanligt - att se en sådan machostjärna släppa på tyglarna.