Pappa på burk 2010

Kassie (Jennifer Aniston) är snygg, framgångsrik och bor i världsmetropolen New York. På ytan har hon allt. Men det finns ett stort problem: hon är singel och vill verkligen ha barn. Hennes bästa vän är Wally (Jason Bateman), en smått neurotisk finansanalytiker som klär sig i combatbyxor och slips och aldrig lyckas ha ett förhållande som han inte saboterar direkt med sin autistliknande personlighet. När Kassie så kommer på den perfekta lösningen på sitt problem, insemination, ställs deras vänskap på prov. Wally tycker det hela är en osedvanligt korkad idé och gör sitt bästa för att få sin singelvän på andra tankar, utan att lyckas med något annat än att göra henne förbannad.

När det hela ska ske, anordnas en spermadonationsfest där den hunkige donatorn Roland (Patrik Wilson) lämnar över sin dyrbara säd till Kassie som bakom lyckta dörrar fullbordar befruktelsen medan vännerna skålar utanför. Problemet är bara att den stupfulle Wally råkar spilla ut Rolands sperma och prompt beslutar sig för att ersätta den med sin egen, utan att berätta missödet för någon...

Sju år senare återvänder Kassie till New York, nu med sin son Sebastian (Thomas Robinson) i släptåg. När "farbror" Wally träffar de båda ställs han inför ett svårt dilemma, speciellt eftersom hunken Roland på nytt dykt upp i Kassies liv. Det här är bara upptakten till en härva av missförstånd, svek och som sätter Kassies och Wallys vänskap och känslor på prov. Ligger det möjligtvis något mer i vågskålen än bara vänskap?

Att tackla insemination och ensamstående föräldrar är naturligtvis positivt. Här finns faktiskt ett uppfriskande alternativ till Hollywoodfilmens i vanliga fall unkna och konservativa familjevärderingar. Åtminstone i filmens första två akter. När säcken ska knytas ihop blir frestelsen för stor och "Pappa på burk" faller i samma spår som det mesta i genren: romantiken måste ju vinna. Inte särskilt förvånande men desto tråkigare när man för en gångs skull har ett budskap som inte är förankrat i 1950-talet.

Filmens andra problem är kanske mer förrödande för en romcom: den är varken särskilt rolig eller romantisk. Visst är både Kassie och Wally sympatiska och till och med lite söta. Men de känns så konstruerade, deras relation så sprungen ur en manusbunt att det aldrig tänder till på riktigt. Jason Bateman är sympatisk skådespelare, även så den här gången men trots det lyckas han inte riktigt bära filmen på sina axlar. Jennifer Aniston är Jennifer Aniston, varken mer eller mindre. På något sätt fungerar hon i sammanhanget men någon stor skådespelare är hon knappast.

Nej, det är två birollsinnehavare som stjäl showen i "Pappa på burk": barnskådespelaren Thomas Robinson som den 7-årige sonen och gamle favoriten Jeff Goldblum som Wallys bästa vän. Robinson är något så ovanligt som en barnskådis som inte får en rotera i biostolen av skam för alla inblandade och bara det är värt en guldstjärna. Goldblum, som syns i alldeles för få filmer nu för tiden, briljerar med skruvad sarkasm och gjuter nytt liv i filmen i varje scen han är med i.

Tyvärr räcker inte en lovärd premiss och duktiga birollsinnehavare för att lyfta den här berättelsen över romkom-mediokritetens träsk. Visst fungerar "Pappa på burk" som underhållning, men då snarare på DVD en regnig söndag än på bioduk. Nästa gång drömfabriken ger sig på att vara modern vore det kul om man löpte hela linan ut.