Paprika 2006

En liten miniatyrleksaksbil ur vars inmäte en fullvuxen clown kravlar sig ur är en helt normal syn i filmen ”Paprika”. Att plötsligt svinga sig med en lian genom djungeln iklädd höftskynke, försöka kravla sig framåt när korridorsgolvet blir flytande eller finna sig nästintill strypt på ett framrusande tåg är inte heller speciellt konstigt. Här handlar det om drömmar och då finns det inga enkla lagar om obalans.

Den vetenskapliga nyckeln som öppnar dörren till drömvärlden kallas DC-mini. Det är en liten maskin som används för att i terapisyfte gräva fram orsaken till ångest och svårigheter genom att studera personens drömmar.

Djupt involverad i försöken finns en livlig flicka vid namn Paprika – vars existens rör sig i gråzonen mellan dröm och verklighet. Så vem är detta förtjusande charmtroll till Paprika? Busig, illmarig och flirtig så att det bara osar om det guidar hon patienterna till lösningen på deras svårigheter – inuti deras drömmar…

Allt är på försöksstadiet när helvetet brakar loss. Tre DC-mini stjäls. Och de stulna saknar spärrar, vilket gör att den som tog manickerna kan tränga in i medvetandet på alla som behandlats. Den lustige professor Shima, den distanserade Chiba, polisen Konakawa, strebern Osanai och det extremt tjocka geniet Tokida tar sig an att lösa frågan med hjälp av Paprika.

Dröm och verklighet smälter mer och mer samman i en kletig massa, som trådarna i en sockervadd. Och ju mer Paprika går på upptäcksfärd, desto fler mörka skrymslen hittar hon i det mänskliga medvetandet.

Filmen ”Paprika” är inte för minstingarna i familjen. Inte alls. Även om animeringarna är utsökt manga som sprakar av liv och fantasi. För filmens skenbart glättiga och hysteriskt färgglada omslag döljer en kaosartad och svettfebrig fantasi med mörka skuggor. Vändningarna är så många att rummet börjar snurra allt fortare och ger ett pirr i magen.

Någonstans går ”Paprika” upp i alltför högt tempo och snurrar några varv för mycket. Som tittare tappar man fotfästet och det blir som att hålla på att trilla av en karusell. Man är så mån av att klamra sig kvar att man inte riktigt har tid att njuta.

Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att ”Paprika” är en svindlande upplevelse som rör sig i samma utmanande och snurriga framtidstänk som ”Brazil” av Terry Gilliam. Dessutom har skaparen Satoshi Kon släppt alla hämningar och utnyttjar animeringarna till att bryta gränser och låta nya bottnar och dörrar ständigt öppna sig. Men mot slutet sitter jag nästan utmattad i stolen och flämtar efter luft.