Para Knas 2017

”Para knas” är en viktig film på många sätt. Den handlar om unga kvinnor och deras vänskap. Den handlar om rasifierade människor och deras kulturer inklusive slangspråk. Den handlar om förorten. Och allt ur kvinnligt perspektiv, från både huvudpersonerna och regissören. En fråga som dock kvarstår när eftertexterna rullar är vad man vill säga med filmen.

Vi följer förortstjejerna Sara och Amida som spenderar dagarna med att röka på, snatta kläder och eventuella festnätter med ”svennar” på Stureplan. Samtidigt finns drömmar om att lämna förorten och göra något med sina liv. Att lämna en livsstil som inkluderar pengaskulder till hotfulla kriminella och gräsdimmiga sessioner med tveksamma bekanta.

Vi har sett den här typen av förortsskildringar förut men att det görs med två kvinnliga huvudpersoner är ovanligt om inte till och med banbrytande. Huvudrollsinnehavarna Ellen Åkerlund och Roshana Hosseini känns dessutom naturliga och avslappnade (med undantag för några illasittande repliker) och har fin kemi som gör att man både tror och hejar på dem.

Det är en snygg och välpaketerad film som kombinerar svensk torr humor med Tarantinoska inslag. Långfilmsdebuterande regissören/manusförfattaren Nikeisha Andersson har hittat en fräsch, färgstark och egen stil som sticker ut i den ofta gråtrista svenska filmsfären. Det är en debut som lovar gott och mycket för talangerna bakom och framför kameran.

För trots karaktärer och historia som engagerar så är det en film med tydliga brister. Huvudpersonerna är sympatiska till en viss gräns men deras snatteri och brist på pengar ifrågasätts aldrig. Aldrig nämns eller diskuteras möjliga jobb eller studier trots att rollfigurerna är både eftertänksamma och vettiga. Lite känns som ursäkter för att de ska hamna i en sista delens situation.

Här finns också smått poänglösa sidointriger - som en våldsam gangster samt en drogtripp i skogen. För att inte nämna den övertydligt slemmiga, misogyna Stureplansstekaren som lika gärna skulle ha en skylt med #metoo hängande kring halsen. Hela det avslutande scenariot känns som taget ur en mindre trovärdig film och berövar filmen på den mer jordnära, relaterbara känslan.

Det är synd med tanke på hur bra - och viktig - filmen är på många andra nivåer. Det är trots allt fortfarande en sevärd och välgjord film som erbjuder en välbehövd adrenalininjektion till svenska filmmarknaden. Nu hoppas vi bara att kommande filmproduktioner från detta gäng har mer finpolerade manus och historier för mer ett helgjutet resultat.