Paradiset brinner 2023

De tre systrarna Laura, Mira och Steffi lever ett stökigt men funktionellt förortsliv. Det är uppenbart att det inte finns några vuxna som ser efter döttrarna, och att detta inte är något som verkar beröra flickorna själva nämnvärt. De kan ta hand om sig själva, genom att förfalska mammans namnteckning på intyg, platta håret med strykjärn, snatta i mataffären och lura till sig alkohol.

 

Sextonåriga Laura är äldst och den som bestämmer, den som fixar, och den som har koll. Hon beskyddar även sina yngre systrar med näbbar och klor. Mellan syskonen bråkas det en hel del, men de är ändå varandras främsta support och har en stark sammanhållning.

 

Tillsammans med kompisarna i det lokala tjejgänget bryter de sig in i hus, festar, röker och lever livet. Sommaren är här och de driver alla runt planlöst, utan tankar på framtiden.

 

Men självklart är inte livet en dans på rosor. Vardagen är förenad med risker, svårigheter och våld. Systrarna tar sig fram på alla sätt de kan, smiter undan, ljuger och slåss. Dagligen måste de kämpa, för att de inte har något annat val. Allt ställs på sin spets när socialen hör av sig och vill komma på ett möte med mamman. Mamman som inte längre bor hos dem, och inte står att finna någonstans. Laura väljer att hålla det kommande mötet hemligt, i hopp om att kunna lösa problemet utan att behöva oroa sina systrar.

 

Trots deras starka gemenskap söker syskonen sig trevande utanför familjens gränser, och formar nya band med utomstående människor. Särskilt Lauras kontakt med den fascinerande Hanna (Ida Engvoll) påverkar systrarnas dynamik. Hos Hanna finner hon moderlig omtanke, men också spänning. Hanna å sin sida lockas av Lauras laglösa inställning, av kittlingen att få lämna den inrutade vardagen och leva ut i förbjudna verklighetsflykter.

 

Under tiden går dagarna, och mötet med socialen kryper allt närmare. Vad händer med syskonens gemenskap när de lämnar varandra vind för våg, för att utforska relationer med andra människor?

 

Debutanterna Bianca Delbravo (Laura), Dilvin Asaad (Mira), och Safira Mossberg (Steffi) är samtliga nästan självlysande i sina rollprestationer. Trion briljerar tillsammans som en missanpassad familj som lever från dag till dag, tätt sammansvetsade i en vi mot världen-attityd i samhällets utkant. Trovärdigt och känslofyllt lever de ut sina karaktärer till fullo, och deras frustration och livsgnista formligen pulserar ut genom duken. Tack vare dem känns berättelsen aldrig forcerad eller stel, och aldrig verkar dialogen eller känslorna falska.

 

Syskontrion styrs stadigt och ömsint av Mika Gustafson (“Silvana - väck mig när ni vaknat”, 2017), som har en ovanlig förmåga att föra fram ungdomars röster på ett sätt som inte känns konstlat. Hennes regi känns lätt och naturlig, närmast dokumentär i sina stunder. Emellanåt försvinner känslan av fiktion helt och ersätts av en rå äkthet. Att hon vunnit pris för bästa regi såväl som bästa regissör under 40 vid Filmfestivalen i Venedig, samt debutpriset vid Londons filmfestival är inte svårt att förstå. 

 

Det är dock inte bara regi och skådespeleri som lyser här. Med hjälp av ljussättning, slow motion-sekvenser och symbolik bjuds vi på en visuell upplevelse som stundtals känns drömskt overklig. Andra gånger går bilden rakt på sak och skyggar inte för något. Parat med det felfritt kurerande soundtracket ger bild och ljud en känsla av raseri och hopp, uppgivenhet och förändring, allt hoprört tills det inte går att särskilja det ena från det andra mer.

 

“Paradiset brinner” är helt enkelt en oerhört stark och vacker uppväxtskildring som berör på djupet.