Paranoid Park 2007

Sen ”Gerry” kom ut för fem år sen har Gus Van Sant tagit sin karriär in på en helt ny bana. Han ägnar sig numera uteslutande åt experimentella nedtonade filmer, som gör det svårt att tro att samma regissör bara något år tidigare i folkmun förknippades med ”Good Will Hunting” och ”Psycho”-remaken. ”Paranoid Park” är tveklöst hans mest svårtillgängliga påhitt hittills, inte så konstigt kanske då filmen handlar om en fåordig enstöring till skejtare som döljer en hemsk hemlighet för sin omgivning.

Filmen är baserad på en bok av Blake Nelson och skildrar livet i de osedda skejtungarnas värld, en slö vardag med få vuxna inblandade som kretsar kring den hemgjorda, förbjudna frizonen för de bortglömda ungarna under bron som går under namnet Paranoid Park.

Vi får på klassiskt Gus Van Sant-manér följa med bakom huvudet på Alex (Gabe Nevins) medan han långsamt promenerar längs ändlösa high school-korridorer förföljd av sin cheerleader-flickvän (Taylor Momsen) som mest verkar utnyttja honom för att plocka vuxenpoäng, samt se närbilder på  hans polare medan han pratar om föräldrars separation.

Nevins är ingen skådespelare, vilket märks – inte så konstigt kanske då skådisarna hittades på MySpace. Men han är naturligt charmig på sitt sömnigt tillbakalutade vis som förklarar hans livsstil med brädan som en förlängling av kroppen. När han och polarn Jared (Jake Miller) till slut samlar modet för att besöka det kusliga skejtartillhållet Paranoid Park en kväll händer något som helt vänder upp och ned på Alex’ tillvaro, en händelse som kretsar kring en säkerhetsvakts plötsliga och dramatiska död på järnvägsspåret.

”Paranoid Park” följer i spåren av ”Elephant” och ”Last Days” när det kommer till att mer förmedla en känsla än att berätta en historia. Visst är det här en ”riktig film” med skådespelare som har repliker och allt (!), men vi släpps ändå aldrig riktigt in i händelserna när historien hoppar fram och tillbaka i tiden i takt med att Alex försöker greppa det fasansfulla han håller inom sig.

Trots en intressant premiss är fotot, precis som i ”Elephant” det man tar med sig ut ur salongen. Ge Christopher Doyle en förpackning med ICAs blodpudding och jag lovar er att han lyckas filma den som om den vore det mest levande av alla ting. Tillsammans med Van Sant skildrar de ett regnigt, urbant och stämningsfullt Portland på ett sätt som blandat med brädsekvenser i super-8 och det experimentella ljudkollaget får ens ögon att tåras.

Synd bara att alla ändlöst långsamma och upprepande klipp inte leder någonstans, Efter en timmes tittande väntar man fortfarande på att något konkret ska riva tag i en, och ge djup åt bilderna som passerar förbi. Men slutresultatet blir inte mer än en samling lösa fragment ur en tonårings ensamt utsatta livssituation som tyvärr inte räcker som bränsle åt en hel långfilm. Lite spänning har väl ingen dött av?