Paranormal Activity 4 2012
Synopsis
Info
Idéfattiga aktiviteter
På 80-talet fick skräckfilmer ett oändligt antal uppföljare knappt eller inte alls relaterade till originalet (se: "Alla helgons blodiga natt 3"). Under vår tid får framgångsrika rysare även prequels som lite snitsigt binder ihop dem med föregångarna genom att nyckelkaraktärer och situationer återkommer. Problemet är, som här, att det är omöjligt att frånse mjölkningen av kassakon när det saknas riktigt goda, nya idéer för att motivera ännu en film.
"Paranormal Activity 4" utspelas i vilket fall 2011, fem år efter att paret i originalfilmen gick otäcka öden till mötes. En väldigt typiskt amerikansk förortsfamilj - grälande föräldrar, tonårstjej med skinn på näsan, söt lillebror - börjar få ständiga besök av den mystiska grannpojken som har en osynlig vän som kan skymtas genom familjens videokamera. Ni vet ungefär vad som följer sedan...
Lättskrämda fans av serien lär älska den här med. Och ja, jag hoppade till och satt på helspänn flera gånger. Filmserien har briljant anammat konsten att skrämmas med små medel såsom ljud och objekt som rör sig (d.v.s. liten budget) och man kvider förväntansfullt och skräckslaget i biofåtöljen trots att inte mycket egentligen händer förrän upplösningen.
Tyvärr har chockmomenten börjat sina och det finns inte så mycket mer man kan göra med onda andar som knappt syns, hörs eller gör något (en nattkamera avslöjar ett transparent spöke och familjens dotter använder Skype). Att introducera ett kusligt barn med en osynliga vän är knappast nyskapande och man kopierar hänsynslöst klassiker som "Poltergeist", "The Shining" och "Hämnd ur det förflutna". I exempelvis "Scream" hade de kunnat ses som hyllningar, men här använder man välbekanta scener i syfte att skrämmas och det görs med en uppenbar brist på egna, färska grepp.
Tycka vad man vill om första "Paranormal Activity" men den skrämde slag på undertecknad och några miljarder till världen över och del två höll förvånansvärt nog måttet även den. Men redan i förra installationen började detta upplägg kännas tröttsamt, och här är inspirationsbristen mellan hoppa-till-scenerna nästan genant.
I den hetsiga finalen lyckas man injicera lite adrenalin men den tar slut innan man hinner blinka, och det kanske är dags för den här serien att göra detsamma innan den når samma kalkonnivå som "Saw 3D".