Parental Guidance 2012

När Phil och Alice får en plötslig jobbresa framför sig uppstår frågan: vem ska ta hand om parets tre barn? Motvilligt ringer hon sina föräldrar som av någon anledning aldrig varit en stor del av familjens liv. Artie (Billy Crystal) har just fått sparken från sitt jobb som sportkommentator (de söker en yngre förmåga som kan det där med sociala medier), och han och frugan välkomnar miljöombytet och en chans att bekanta sig med sina små, teknikgalna barnbarn.

Min mamma är nog inte ensam om att se en film i halvåret, trots alla mina försök att pracka på henne bra filmer. Är det inte en deckare som råkar gå på TV, så är hon ute efter feelgood. Jag tror många "medelsvenssons" i en viss ålder slår på en film enbart som avkoppling, och då gäller säkra kort. En film som "Parental Guidance" lär gå hem hos många, då den har mycket att säga om relationer till barn och barnbarn. För mitt i alla väntade kulturkrockar och rätt förutsägbara vändningar (gissa två gånger om den stammande lillgrabben lyckas överkomma sin nervositet?), finns här en kärna av värme och sammanhållning som är svår att värja sig mot.

Sen skadar det inte med två riktiga rävar i huvudrollerna. Komikern Crystal och sångdivan Midler har varit sparsamma med filmroller de senaste 10-15 åren, så comebacken blir desto trevligare. Och de är i fin form! Man kan lätt undra varför de två aldrig jobbat ihop tidigare, för personkemin än härlig.

Det behöver ju inte vara krångligare än så. Gapiga Will Ferrells och Vince Vaughns i all ära, ibland är det trevligt att knäppa på en film där den värsta tänkbara svordomen är ett "herrejöstanes". "Parental Guidance" är en sådan snäll och harmlös komedi - ni vet sajterna där kristna morsor tipsar varandra om filmer med goda budskap, jag tror de jublar.

Men låt inte det avskräcka någon moralkakorna står en aldrig upp i halsen som det lätt kan bli annars, allt tack vare att karaktärerna här byggs så mänskliga med både brister och känslor. Trots alltid perfekt hår.