Parfymen: Berättelsen om en mördare 2007

Det har gjorts så många populära filmatiseringar av romaner som klassats som ofilmbara, att ordet nästan tappat sin innebörd. Men så finns det ju böcker som den tyske författaren Patrick Süskinds succé ”Parfymen”. Problemet ligger inte bara i att författaren i över femton år vägrat att sälja rättigheterna, utan främst i att huvudtemat, dofter, inte riktigt är anpassat för filmformatet. Men med en budget på över sextio miljoner dollar och Tom ”Spring Lola!” Tykwer i registolen var ”Parfymen” plötsligt redo att ges nytt liv på bioduken, och resultatet är så nära doftbio man kan komma utan att utnyttja Smell-O-Vision.

Historien utspelar sig i 1700-talets Frankrike, dock är skildringen av Paris inte direkt dokumentär utan lutar mer åt det ironiska Terry Gilliam-hållet. Det märks bland annat när filmens huvudkaraktär Jean-Baptiste Grenouille (spelad av den skicklige nykomlingen Ben Whishaw) föds bakom ett fiskstånd på en skitig marknadsplats. Då han kläms ut ur sin mor skär hon själv av navelsträngen och sparkar bort hans nakna lilla kropp bland ruttnande fiskrester i leran. Efter några år på barnhemmet, när Grenouille blivit lite torrare bakom öronen säljs han som slav åt ett garveri där livet är stenhårt, äckligt och vanligtvis ganska kort.

Men vår hjälte håller hoppet uppe då han tidigt upptäcker sin stora gåva, en snok som skulle kunna lukta sig till en nål i en höstack. Hans hobby blir därför att utveckla sin talang, och i sin frenetiska jakt på nya dofter får han en natt nos på en ung kvinna som säljer plommon. Han följer hennes spår och i en av filmens allra bästa scener kväver han ihjäl henne av misstag, för att sen i desperation försöka bevara hennes ljuvliga doft genom att sniffa på hennes döda kropp. I en saga om kvinnomord är Grenouille den stora skurken men samtidigt är han en sorglig figur som upptäcker kärlekens doft och inte riktigt kan hantera den på ett normalt sätt.

Istället för att luta sig mot en dator litar Tykwer på bildernas styrka i hopp om att lura publikens hjärnor till att känna dofter. Vare sig det handlar om ruttnande fisk i Parisleran eller soliga lavenderfält i Provence lyckas han på ett magnifikt sätt med detta konststycke tack vare ständiga närbilder, små skarpa ljud, och ett vaket sinne för detaljer. Däremot sänks filmen av att den verkar toffla lite väl mycket efter boken, vilket märks bland annat i John Hurts återkommande berättarröst. Jag tror att Tykwer hade vunnit en hel del på att slita sig en aning från originalets tyglar, för två och en halv timme blir nämligen på tok för mycket snifftid åt en så enkelspårig saga.

”Parfymen” är en ganska mysig helkvällsföreställning, en sån där film som man kan halvsova till och ändå begripa. Den visuella biten håller absolut toppklass, alltifrån kostymerna till de vackra vyerna över 1700-talslandsbygden är klart njutbara. Men filmen känns i slutändan lite för tunn och uddlös för att göra något djupare intryck. På sin höjd lämnar den en doft av gammal sagobok efter sig.