Paris 2008

"Paris" är skriven och regisserad av Cédric Klapisch ("When the Cat's Away") och skildrar Frankrikes huvudstad Paris (suprise!) utifrån ett antal karaktärer. Alla karaktärer vävs samman och bildar en stämning och känsla som lever kvar genom hela filmen. De har alla gemensamma nämnare som relationer, ångest, kärlek och en liten dos samhällskritik. I vissa scener känns det som om att Cédric har hämtat inspiration från vår allas Woody Allen. Vibbarna känns extra tydligt när han slänger in vackra kvinnor i spännande relationssituationer.

Främst kretsar dock historien kring Pierre (Romain Duris), en före detta exotisk dansare som drabbats av ett allvarligt hjärtfel, och hans ensamstående syster Elise (Juliette Binoche) som tillsammans med hennes två barn flyttar in hos honom. Elise försöker få livet att gå ihop med barn, jobb, relationer och en dödssjuk bror. Pierre försöker härda ut i väntan på en hjärttransplantation som han inte är säker på att han ska få. Mestadels av väntetiden står han på sin balkong och spanar ut över Paris.

Roland (Fabrice Luchini) är en ensamstående och uttråkad historiker som precis gått in i en djup ålderskris. Han är livrädd för att ruttna bort på biblioteket medan hans jämnårige bror lever de liv som han själv vill ha. Resultatet av han ålderskris leder till en ny karriär som TV värd, en relation med en av hans elever (Melanie Laurent) och ett första besök hos en psykolog. Fabrice Luchini som naiv och gubbsjuk kombinerat med en bra komisk tajming och rappa dialoger blir en fröjd att titta på, trots att hans karaktär i filmen är den jag tycker minst om.

Det finns en mängd röda trådar som löper parallellt med historien, som den man från Kamerun som illegalt försöker ta sig till Paris, den om smått rasistiska överklasstanten som äger ett konditori och den om människorna som arbetar på den lokala grönsaksmarknaden. Tyvärr skrapar man endast på ytan på några av dessa karaktärer vilket i sin tur inte gör dom särskilt trovärdiga eller överdrivet intressanta. Det får mig att börja ana att alla karaktärer är påhittade utifrån den dödssjuke Pierres fantasi. Det verkar som om han iakttar dessa från balkongen och fantiserar ihop konflikter och historier.

Paris har porträtterats otroligt vackert. Det finns många fina scener att gotta sig i, Pierres balkongvy över Eiffeltornet är en av de mer spektakulära. Det finns även några starka känsloladdade scener som den när Pierre förklarar att han kommer dö, det känns djupt ner i hjärtat. Jag tycker att man får relationsproblem, dödsångest och ålderskris tryckt på ett vackert franskt vykort. Det är vad jag kallar sevärt drama.