Paris Can Wait 2016

”Paris Can Wait” är den första långfilmen av Eleanor Coppola sedan hennes Emmy Award-vinnande ”Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse” (1991), som släpptes för 25 år sedan, och hennes första narrativa långfilm någonsin. Vid 81 års ålder debuterar hon med manus och regi, för att berätta historien om Anne (Diane Lane), sedan länge gift med den framgångsrike men ouppmärksamme filmproducenten Michael (Alec Baldwin).

En öroninfektion gör att Anne inte kan flyga med sin man, utan istället erbjuder sig en affärsbekant till honom, Jaques (Arnaud Viard), att köra henne från Cannes till Paris. ”Don't forget, he's a frenchman” varnar Michael henne vid något tillfälle, och mycket riktigt, Jaques är flirtig och uppvaktande och tycks veta bättre vad Anne vill ha än hon själv gör. Vad som normalt skulle varit en sju timmars bilfärd, blir tillsammans med Jaques en upptäcktsresa med fantastiska måltider, spektakulära viner och pittoreska sevärdheter som spänner över flera dagar.

Visuellt är filmen solskensvacker, och de många, långa närbilderna på gourmet-måltiderna får det att vattnas i munnen. Handlingsmässigt däremot, lyfter den aldrig riktigt... Ska man vara krass så påminner den en aning om en Harlequin-novell, fast utan tantsnusket. För det ”händer” aldrig något dem emellan, utan hela filmen är mer som en enda lång uppvaktning - en drömdejt för en gift kvinna vars man tagit henne för given alltför länge.

Här kan man inte låta bli att spekulera kring parallellerna till Coppolas eget liv. Hennes man Francis Ford Coppola är en av de största levande regissörerna idag, och själv har hon stått tillbaka och stöttat honom och hans karriär under alla år, som var normalt för den generationens kvinnor. (För övrigt har hon inte bara stöttat sin mans filmskapande, utan även sin dotter Sofia Coppolas framgångsrika regikarriär.)

Francis Ford har sagt i intervjuer att han inte tycker om att hans fru arbetar, utan han vill ha henne hemma! I filmen är Anne en passionerad hobbyfotograf, som tar fina bilder utan att våga eller veta vad hon ska göra med dem. Jaques uppmuntrar henne så klart till att bejaka sin kreativitet och ställa ut dem, som den drömdejt han är.

Eleanor, å sin sida, har gjort en mängd kortfilmsdokumentärer, som hon både filmat och regisserat. Hon har skrivit böcker, jobbat med sin mans filmer, varit både set- och kostymdesigner, skådespelat, och gjort konst, samtidigt som hon arbetsleder familjens vingård Rubicon Estate Winery. Porträttet av en mångsidig och kreativ person växer fram, och kanske skulle hennes imponerande resumé varit ännu längre, om hon haft möjlighet att ta steget ut i arbetslivet helt och fullt?

Frågan är bara om hon haft någon Jaques i sitt liv som uppmuntrat henne, eller är han resultatet av hennes önsketänkande? Kanske en varning till hennes man att inte ta henne för given? För filmens något sockersöta slut känns nämligen som den bär på ett budskap, som går utanför handlingen, och är riktad till någon helt annan...

 

Hur som helst är charmiga ”Paris Can Wait” en film för den sanne romantikern! Eller frankofilen! Eller gourmet-fotografen! Resten av oss kan gå direkt till recepten på Sony Classics hemsida, och njuta av den underbara franska maten istället medan vi ser någon annan film. Crème Brulée Au Chocolate, någon? Yum yum!