Parthenope - Neapels hjärta 2024

"Parthenope" är en film om en kvinna vars namn är en referens till hennes hemstad Neapel. Hon föds vid foten av berget Vesuvius, i havet, omgiven av sin familj som välkomnar henne med öppna armar. När hon växer upp har hon sin äldre bror och vännen Sandrino ständigt vid sin sida, trånandes efter den onåbara skönheten. Vi får följa de tre när de navigerar livet och alla dess mysterier.

 

Sorrentino återvänder här ännu en gång till sin barndomsstad Neapel som han vemodigt hyllar genom en existentiell berättelse om en fager och förförisk kvinna. En kvinna enormt älskad och beundrad av alla, men som egentligen inte älskade någon tillbaka. Filmen utspelas som en slags resa, strukturerad i etapper där den svala Parthenope möter mänsklighetens olika aspekter under sina konfrontationer av kärlek, sorg, tro och kultur.

 

Filmen börjar mycket bra och jag uppskattar verkligen greppet att beskriva Neapel som en kvinna i blom. Staden får liv och färg utifrån hennes minnen om möten med människor och situationer. Nostalgin är ständigt närvarande och den flyktiga ungdomen och ytan som hör till, lovordas intill sentimentalitetens rand. Det blir dock aldrig melodramatiskt tack vare av Sorrentinos förmåga att knipa igen, när det är på väg att rinna över.

 

Visuellt är detta ren magi. Daria D’Antonios fantastiska foto känns nästan som en erotisk tillfredställelse för ögat. De varma färgerna och skira ljuset förför framför den lätt gungande kameran, som ofta rör sig långsamt, likt en smekning, mot eller över sitt motiv. Ibland sveper den sömlöst till nästa scen i en inbjudande rörelse, vilket vaggar in och omsluter oss åskådare i berättelsen. Slowmotion-tagningar av vardagsvyer varvas med mer statisk bildkomposition med mycket fokus på henne, Parthenope, Hon är en kvinna, djupt förankrad i metaforer. Född för att förleda och förtrolla, med ett konstant avvisande på de leende läpparna.

 

Celeste Dalla Porta spelar den unga Parthenope med en lika skälvande som självklar närvaro. Hon är magnifik och bär nästan helt själv filmen på sina smala axlar. Lite hjälp får hon förvisso av veteranerna Silvio Orlando som hennes mentor, professor Marotta och Gary Oldman i en mindre roll som den amerikanske författaren John Cheever. Båda gör minnesvärda prestationer även om ingen av dem lyckas överglänsa den verkliga stjärnan.

 

Det är väldigt mycket som är bra här, men en del saker stör. Och trots den intima och högst personliga berättelse, anar jag en distans mellan regissören och verket. Det är mycket yta på bekostnad av det som finns därunder och i slutändan är det som att Sorrentino har gjort en film lika sval och undflyende som dess huvudperson. Bilderna är förvisso enormt tilltalande, men någonstans verkar han ha gått vilse i historiens syfte. Den fragmentariska berättarstrukturen funkar inledningsvis, men blir mot slutet rätt ansträngd och osammanhängande. De episodiska scenerna som i en aldrig sinande ström tar plats, saknar efter ett tag ett begripligt narrativ. Med resultatet att filmen känns som ett kantstött pussel vars bitar tvingats ihop. Kanske är det vad Sorrentino vill förmedla om sitt barndoms hem, att det är en vacker stad, full av diverse löften som inte infriades? Kanske är han bitter över den svekfulla skönheten och frustrerad över potentialen som blev bara just det, potential? Eller kanske är det jag som inte fattar? Jag vet faktiskt inte och det provocerar mer än filmens svajiga struktur.

 

"Parthenope" är den svagaste av Paolo Sorrentinos senare filmer, vilket egentligen säger mer om hans lägsta nivå än filmen i sig. För även om jag inte kommer ha bråttom att se om detta 145 minuter långa epos, så tackar trots allt mina ögon min trä-smaskande bak för fröjden.