Pasolini 2014

Pier Paolo har precis kommit hem efter en resa till Sverige och ett möte här med Ingmar Bergman. Han vaknar morgonen efter, äter frukost med sin kärleksfulla moder och dagen tar sin början. En dag som blir den sista i hans liv. 


I filmen varvas scener från Pasolinis vardag med mer teatrala, dramatiserade och väldigt spekulativa bilder (en hyllning till Pasolinis eget ofta rätt vulgära filmspråk gissar jag) från hans senaste film som i verkligheten aldrig kom längre än till manusstadiet. 

Detta är ett drama om livet och döden. Men kanske främst konsten som faktiskt överlever dem båda. Vi får bekanta oss med den store allkonstnären som bröt barriärer och aldrig vek från sin väg trots massivt motstånd från flera håll. Den frispråkige och omstridde Pasolini ansågs vara ett hot mot god smak och allmän sedlighet i det katolska och tidigare fasciststyrda Italien och mordet på honom är fortfarande ett mysterium. 

Willem Dafoe är verkligen lysande i huvudrollen. Nedtonad och äkta. Han bara bokstavligen är Pasolini och likheten de två emellan är slående. Mamman spelas av skådespelerskan Adriana Asti som har ett par mycket gripande scener och huvudpersonen i dramatiseringen av Pasolinis ofärdiga film spelas av en charmigt övertygande Ninetto Davoli (båda vänner till verklighetens Pasolini). 


Ett litet problem emellanåt vad gäller skådespeleriet, är att medan Dafoe är engelskspråkig, liksom regissören Ferrara, är i princip alla andra i ensemblen italienare. Det pratas både engelska och italienska vilket i sig inte gör något och jag köper absolut valet att blanda, men vissa dialoger blir lidande när annars duktiga skådespelare måste traggla igenom repliker på ett främmande språk. 


I en scen dock, mot slutet, i vilken Pasolini plockar upp en ung prostituerad kille från gatan, talas det bara italienska. Där gör det ingenting att Dafoe inte behärskar språket flytande, då han har en hypnotisk närvaro, liksom även den unge killen (Damiano Tamilia), som känns helt naturlig. Delvis såklart tack vare att han får vara det på sitt modersmål. Scenen är både obehaglig och gripande och en av de få som faktiskt säger något av värde om mannen Pier Paolo Pasolini. 

”Pasolini” är ett porträtt av en människa och en film om en konstnär. Detta är inte en dålig film, men samtidigt tyvärr inte heller ett särskilt bra porträtt. Det är på något sätt pråligt och dovt på samma gång, gripande men ändå tomt. Filmen är dessutom rätt kort, men känns längre. Många moment jäktas igenom och blir därför inte riktigt förankrade i de andra. Det är spretigt och omständligt och helt enkelt för tunt om mannen och människan, som jag faktiskt vill och behöver se mer av för att på allvar beröras av hans öde och förstå hans vidare betydelse för konsten och politiken. 


Nu blir Pasolini själv på något sätt åsidosatt till förmån för sitt skapande, som inte heller har det utrymmet det förtjänar, varför jag undrar om inte filmen hade blivit bättre, hade den varit något längre men med snävare fokus.