Passage 2024

Det har gått fem år sedan den svensk-georgiske regissören tog Cannes med storm. Den känslomässiga filmen om ett gäng georgiska dansare utsågs till bästa film på Guldbaggegalan och uppmärksammades även efter premiären, då våldsamma protester utbröt i Tbilisi vid filmens premiär.

 

Fem år (och en pandemi) är länge att vänta efter en sensationell premiär, men ”Passage” är väl värd väntan.

 

I ”Passage” får vi följa Lia, en georgisk historielärare som letar efter sin försvunna systerdotter. Tekla var tvungen att lämna sitt hem i Batumi, efter att hon kommit ut som transkvinna. Georgien är ingen ideal plats att leva som medlem av HBTQ+-gemenskapen och Tekla valde att lämna familjen och korsa gränsen mot Turkiet.

 

Några år senare går Teklas mamma bort. Lia bestämmer sig då för att försöka hitta sin systerdotter och återförena det som finns kvar av familjen, en uppgift som visar sig svårare än någon trott. Istanbul är en stad dit folk kommer för att försvinna.

 

Lia tar med sig Achi på resan, en ungdom som bor i grannskapet och säger sig veta var Tekla befinner sig. Achi är ung och oerfaren och en frisk fläkt mot Lias traditionella världssyn. Dynamiken mellan Achi och Lia är magisk. De båda karaktärerna används för att utforska sin motpart och båda två är väldigt välskrivna. Lia är inte bara en traditionell georgier, hon brottas även med alkoholproblem. Achi är inte en renodlad ”comic relief”-karaktär, han har en nästan desperat önskan om att fly sitt liv i Batumi.

 

Relationen mellan Lia och Achi är fängslande och framhävs av enastående prestationer från debutskådespelarna Mzia Arabuli och Lucas Kankava. Deras brist på erfarenhet i yrket märks inte av alls. Kring sig har de två huvudpersonerna en bred och mångsidig ensemble som tillför lika delar humor som känslomässigt alvar. Akins förmåga att hitta lokala förmågor gör honom nästintill unik i branschen.

 

Genom den mångsidiga ensemblen målas en färgrikt gemenskap upp bland transkvinnorna i Istanbul. Det som gör Akins porträtt speciellt är hur stort fokus som läggs på glädjen och sammanhållning bland dem. Visst framhävs även svårigheterna de möter, men dynamiken mellan glädje och sorg skapar ett långsamt brinnande narrativ som kommer tittaren närmre än filmer som endast fokuserar på mörkret.

 

En annan karaktär som sticker ut i detta rika karaktärsbibliotek är Istanbul. Staden är ständigt närvarande och mer levande än någonsin. Musiken som spelas på varje gata, tiggarbarnen som försöker göra sig påminda och katterna som är precis överallt. Istanbul är mer än en scen, staden tillför lika mycket till handlingen som huvudpersonerna.

 

Levan Akin har lyckats bygga en otroligt levande och mångbottnad film, som visar hur stark en relationsfilm kan vara utan att skrika ut sitt budskap. ”Passage” är en långsam film som aldrig känns tråkig, en känslosam film man kan skratta åt och ett budskap som känns unikt i sin enkelhet.