Passengers 2008

Det finns nog inga katastroffilmer som fascinerar mig så mycket, samtidigt som de skrämmer livet ur mig, så som filmerna om flygplansolyckor. Så, skräckslagen och fascinerad tar jag mig alltså igenom de inledande bilderna av ett störtande plan och förväntar mig en utdragen flygplanskatastrof av olidliga mått. Fel. Efter att par minuter när flygplanet ligger på marken i tusen bitar, glider ”Passengers” över till att bli något helt annat.

Anne Hathaway (Oscarsnominerad för "Rachel Getting Married") spelar den något osäkre och obekväme terapeuten Claire Summers. Hon utses att ta hand om den handfull människor som överlevt flygkraschen. Ganska snart inser alla inblandade att något inte står rätt till. En okänd man övervakar gruppens terapimöten och förföljer en av passagerarna. Flygbolagsledningen skyller olyckan på en slarvig pilot, medan de överlevande en efter en tycker sig minnas en explosion kort innan planet började störta.

Konspirationsteorierna börjar ta form. Är allt en enda stor mörkläggning? Och hur står det egentligen till med passageraren Eric (Patrick Wilson), som när han inte försöker charma byxorna av Claire, verkar lida av ett odödlighetskomplex i stil med Jeff Bridges karaktär i "Fearless"?

Trots filmens många spänningsmoment vilar samtidigt ett lugn över den. I ett något långsammare tempo än vad man är van vid, låter regissören Rodrigo García både scenerna och karaktärerna tala till punkt. Den som sett exempelvis "Things You Can Tell Just by Looking at Her" eller den i mitt tycke mindre lyckade "Nio Liv", vet att detta är något av Garcías signum. Där långsamheten ibland legat hans tidigare filmer i fatet, fungerar den ypperligt i "Passengers", tack vare det nervigare temat. Detta i kombination med ett kontrastrikt och mättat foto och regniga noir-miljöer, visar att García inte bara bemästrar genren, utan även tillför den något utöver det vanliga.

Patrick Wilson ("Hard Candy", "Watchmen") fortsätter att bevisa sin mångsidighet som den plågade och nyckfulla Eric och Anne Hathaway blir, med några undantag, bättre och bättre för varje film hon gör. Underbara Diane Wiest skymtar också förbi i en liten roll, detsamma gör även talangfulle Clea DuVall ("Carnivàle", "Heroes"). Att den sistnämnde inte får fler och större roller är både synd och skam.

Som recensent stöter man ibland på filmer som man känner att man riskerar att förstöra, om man berättar för mycket om dem. Eller fel saker. "Passengers" är en av dem. När jag tryckte på play hade jag knappt en aning om vad jag hade att vänta mig. Ett vagt minne om att jag någonstans sett beskrivningen thriller, eller kanske action/thriller, samt att den skulle handla om passagerare av något slag. Möjligtvis flygplanspassagerare.

Jag skulle nästan vilja begränsa texten om "Passengers" till den lilla förhandsinformationen jag hade innan jag uppmanar er att gå och se den. Med all den erfaranhet och kraven på originalitet som de flesta av oss som älskar och slukar film har, är det fullkomligt omöjligt att helt förväntningslöst sätta sig ner framför en film. Försök ändå att göra det med ”Passengers” och försök låta bli att alltid ligga steget före när ni klurar på upplösningen. Sveps istället med i filmens tempo och låt den ha sin gång. Jag tror mig veta att ni får ut mycket mer av den på det sättet.

ONÖDIGT VETANDE Rodrigo García har regisserat flera avsnitt av de framgångsrika TV-serierna "Six Feet Under" och "In Treatment".