Pater 2011

Filmskaparen Alain Cavalier och Vincent Lindon (utmärkt i "Mademoiselle Chambon") spelar huvudrollerna som sig själva. Twisten är att de blir valda som Frankrikes president respektive premiärminister. Filmen består av långa, improviserade dialoger om hur de handskas med sina nya uppdrag och allmänna insikter kring politik, fransk sådan i allmänhet.

Ordet "internskämt" får en helt ny betydelse med denna film. I biografen i Cannes skrattade ungefär hälften åt nästan hela filmen medan andra hälften, jag en av dem, mest kliade sig i huvudet. Här gäller det att vara rejält insatt i fransk politik och jag gissar vilt på att filmens fans är filmmakarnas landsmän.

Visst finns här en del fyndiga inlägg och smarta ironier och både Cavalier och Lindon ser ut att ha kul när de nästan leker fram scenerna. Det finns en stark vänskaplig kemi mellan dem och det är inspirerande att se dem egga varandra i dialogduellerna.

Men prat leder till mer prat. Det är nästan på en outhärdlig teaternivå där inget sker och filmen verkar vara gjord mer för de inblandade än för någon publik, och i så fall en riktigt smal en. Gäspningar och blickar mot klockan förekommer mer än ofta under filmens gång. Det blir helt enkelt tråkigt.

Det omotiverat trendiga DV-formatet som ger en medvetet amatörmässig och grynig bild hjälper inte. Och det är synd när humöret och inlevelsen är på topp. Det är uppenbart att filmskaparna brinner för sitt projekt och engagemanget är imponerande. Det finns en saftig satir för de insatta i filmens ämne. Men de som kan inget eller lite om fransk politik har inget eller lite att hämta ur filmen.