Paterno 2018

Är man inte insatt i amerikansk fotboll eller möjligen amerikanska rättegångsskandaler så är det lätt att ha missat vem Joe Paterno var. Bakom det för oss ganska anonyma namnet finns en fängslande historia om hur övergrepp och kampen för rättvisa påverkade sportvärlden och de män med makt som blundade.

Paterno var den legendariske tränaren för universitetet Penn States lag i amerikansk fotboll i 61 år (!) innan det uppdagades att hans andretränare Jerry Sandunsky förgripit sig på barn i flera år. Paterno anklagas för att inte ha gjort tillräckligt då det pekar på att han fått kännedom om dessa brott tidigare. Det blir stormiga reaktioner från såväl media och press som kritiker och fans.

Vanligtvis i filmer kring pedofili och sexövergrepp ligger fokuset på offret eller förövaren. Här det dock förövarens chef, personen högst upp på näringskedjan som är huvudpersonen. Dramatiken ligger i skulden - hur mycket visste han, vad borde han berättat och hur skyldig är han för att brotten inte anmäldes? Paterno blir som en bricka i ett spel där massorna kräver rättvisa.

Vi följer även nykläckta reportern och numer CNN-korrespondenten Sara Ganim (Riley Keough) som börjar gräva i fallet och så småningom är en av de som avslöjar skandalen. Via henne lär vi också känna det första offret, Aaron Fisher (Benjamin Cook), om än kortvarigt vilket känns som en ursäkt för att helt utesluta de som faktiskt drabbades värst av denna skandal.

Sandunsky utvecklas aldrig som karaktär tacksamt nog. Däremot är det oklart vad man vill säga med Paternos historia och hans skuldtyngda samvete. Pacino är inte oväntat idealisk som den trötta, gamla räven som helst vänder ryggen åt de högljudda kommentarerna som flyger över huvudet. Vi kommer dock honom aldrig in på skinnet, och det blir mer av ett ”god eller ond”-mysterium.

Därför blir det Keoughs envisa hjältinna som står för filmens främsta hjärta och humanitet. Keough är en begåvad aktris som visat prov på sina talanger i bland annat ”Mad Max: Fury Road” och ”It Comes at Night”. Här kämpar hon dock med en underutvecklad och enformig karaktär som inte bidrar med mycket förutom att föra handlingen vidare.

Det är en tv-film på gott och ont, där bra skådespelare och dialog lyfter en ganska slätstruken behandling av ämnet. Det blir något av en mindre historielektion om än intressant sådan. Veteranregissören Barry Levinson har god hand med skådespelare, speciellt Pacino (som han jobbat med förut), och det märks att han är van vid att låta rollfigurerna berätta historien utan alltför dramatiska gester.

Det är lite fint att Pacino och Levinson fått lite upprättelse inom tv-mediet efter att filmkarriärerna halkat efter och att de med en effektivt lågmäld ton kan berätta ett stycke amerikansk sport- och rättshistoria. Det är ett välspelat hantverk som är klart sevärt, även om det inte ger någon djupare inblick i vem Paterno var och vad som drev honom.