Pathfinder 2007

Detta är den amerikanska remaken av den norska filmen ”Vägvisaren” från 1987 som nådde ända till Oscarssalongen som nominerad till Bästa utländska film. Tjugo år senare tar den tidigare musikvideoregissören Marcus Nispel över rodret för att återigen föra något gammalt till nya moderna höjder. Sist gjorde han ett mer än godkänt jobb när han snyggade till ”Motorsågsmassakern” för en ny generation. Den här gången har han visserligen bytt spelplan från svettiga Texas till nordligare breddgrader, men hans största och viktigaste ingrediens är fortfarande i fokus. Det brutala våldet.

En liten pojke som vi senare lär känna vid namnet Ghost (Karl Urban) lämnas av misstag kvar hos den amerikanska urbefolkningen efter att hans vikingasläkte gått slaktstigen bland stamfolket. Där tas han till en början motvilligt emot men blir till slut en av dom. När byn 15 år senare stöter på dessa blodtörstiga vikingar igen måste Ghost välja sida.

”Pathfinder” är ett härligt actionäventyr med adrenalinpumpande action och galna stunts i riktigt snygga vintermiljöer. Ändå blir det aldrig mer än ögongodis som lite för snabbt mättar magen. Det höga tempot sitter visserligen helt rätt under filmens väldigt intensiva första halva, men det finns aldrig tid för återhämtning mellan alla fighter och jaktscener så pulsen stagnerar snart. Sökandet efter action blir därför något överdriven och alldeles för tydlig.

Å ena sidan kan jag tycka att det är lite befriande att man valt att köra med gasen i botten och den förhållandevis väldigt raka berättelsen lämnar aldrig sitt spår. Det är snabbt och effektivt. Å andra sidan är det lite synd att man inte saxat bort lite adrenalin för att ge storyn lite mer utrymme och tanke.

Jag kan inte skaka av mig känslan att man kunnat få ut så mycket mer av materialet om man bara tittat utanför actionscenen något och kanske lagt det i händerna på en något mer rutinerad regissör (varför inte Ridley Scott som värmt upp med ”Gladiator” och ”Kingdom of Heaven”?). Klippningen känns lite för ruff för att obemärkt ge ett ordentligt flyt i det övrigt höga tempot. Vilket ytterligare spär på problemen i de lugna partierna där man har svårt att övertyga med känsla för karaktärer och historien. Också dialogerna är i styltigaste laget och skådespelarna, speciellt Urban i huvudrollen väger alldeles för lätt när han öppnar käften.

Kort och gott kan man beskriva ”Pathfinder” som en helt okej kusin till Mel Gibsons ”Apocalypto” fast i Lordi-kostym. För den som bara vill luta sig tillbaka, koppla bort hjärnan och bjudas på actionfyllt ögongodis gör ”Pathfinder” sitt. Söker man däremot lite mer tuggmotstånd och ännu inte kollat in Gibsons råa mayaäventyr, bör man göra det istället.

Betyget är snällt, men om man blundar för att action satts framför historisk korrekthet så bjuds det på påkostad underhållning.