Pawn Sacrifice 2014

Kommer ni ihåg Bobby Fischer, den smått snurrige schackspelaren som blev världsmästare 1972 under ett omtalat spel mot ryske Boris Spassky? Klart killen ska ha en biopic! Problemet är att den redan finns, den spännande “Bobby Fischer Against the World”. Men eftersom den breda publiken ignorerar dokumentärer så ska praktiskt taget samma historia berättas i spelfilm under Hollywoods taktpinne.

Som den plågade, mentalt instabile protagonisten ser vi Tobey Maguire, en av de mest typiska All-Amercian Boys Next Door som alltid ser sig överskuggad av mer karismatiska motspelare. Här får Maguire chansen att äga showen själv och… tja, han stirrar intensivt med sina jordglobslika ögon, höjer stämman i de vältajmade vredesutbrotten och flinar sådär halvt galet, halvt självbelåtet som den komplicerade Fischer.

Det är stabilt, tryggt och lite för snällt. Maguire känns inte självklar för rollen och lyckas heller aldrig göra den till sin egen. Kanske hade han behövt plocka upp lite tips från polaren Leonardo DiCaprio, som numera spelar den här sortens roll i sömnen, för att kunna ta ut svängarna lite. Men det är långt ifrån Maguires fel att filmen inte riktigt funkar.

För att fånga en publik ointresserad av schack med en film om just detta ämne behövs djupodlade karaktärsutvecklingar och rapp, välgenomtänkt dialog. Regissören Edward Zwick och manusförfattaren Steven Knight (“Locke”, “Eastern Promises”) är inga amatörer men har inte riktigt vad som krävs för att ge det här dramat den adrenalininjektion den behöver. Tanken svindlar kring vad David Finscher och inte minst Aaron Sorkin kunnat göra med det här materialet.

Här finns också en del dramaturgiska beslut som är lätt att ifrågasätta. Som att Fischer redan som 12-åring är en osympatisk douchebag utan någon direkt förklaring. Att den mäktiga rivalen Spassky (spelad av den inte helt välvalde träbocken Liev Schreiber) mest förblir en anonym bakgrundsfigur. Att man slängt in ett bikinivåp (Evelyne Brochu från “Tom at the Farm”) av enda anledning att markera Fischers oförmåga till relationer. Att Fischers sista, tragiska år i livet sammanfattas i en snopen, liten epilog.

Oavsett om man sett dokumentären (som gav mer tyngd till Fischers historia trots bristen på dramatiska återberättelser) så är det svårt att finna någon större större spänning i de vad som känns som evighetslånga schackspelen. Det spelar ingen roll hur pampig musik man vräker på med eller hur snygg klippningen är. Man vill lära känna Fischer och förstå hans destruktiva beteende men det blir mest Oscarsfiskande poseringar.