Tassar av stål - Legenden om Hank 2022

Den stora frågan med ”Tassar av stål” är rätt tydlig. Är det här en lyckad version av ”Det våras för sheriffen”? Förmedlar den alla grundidéer bakom originalfilmen på ett lämpligt moderniserat sätt som passar för en yngre publik? Nja, på sätt och vis gör den det, men det är inte tack vare sina egna idéer.

 

Det behövs inte mer än en översiktlig kunskap om originalfilmen med Cleavon Little och Gene Wilder för att inse just hur mycket som har lånats rakt av här. I själva verket behövde samtliga fem författare bakom ”Det våras för sheriffen” listas i eftertexterna som manusförfattare till ”Tassar av stål”, inklusive Richard Pryor som varit död sedan 2005.

 

Som en fristående film är den bildmässigt för halvdan och det "nya" manuset behöver kämpa bara för att få fram ett ynka leende. Inte hjälper det den svenska dubbningen heller att dialogen ofta hänger på en massa lata ordlekar som inte går att översätta utan att tappa referensen helt.

 

Om det är någonting som behövs här så är det något som hjälper filmen att stå ut i mängden - filmreferenserna och Gangnam Style funkar inte. Animationen är långt under ribban för Hollywood vid det här laget, vilket går att skylla på budgeten, men en mellanstor budget kan inte ursäkta bristen på en identifierbar stil. Tråkigt nog så får vi se tillbakablickar med en märkbart mer intressant och passande stil, men såklart så hade det varit en för stor risk att låta hela filmen se ut så.

 

På papper så finns det såklart ett viktigt ämne som startpunkt här, något som barn (och dessvärre även många vuxna) behöver höra. Fast om du är en förälder som råkar söka efter just en barnfilm som kan berätta om allas lika värde med animerade djur som surrogat för mänskligheten… så finns ”Zootropolis” att se hemma. Metaforiskt så var ”Zootropolis” lite oskicklig på vissa ställen också, men man får i alla fall känslan av att filmskaparna försökte uttrycka något av värde. Detsamma går inte att säga för ”Tassar av stål”.

 

Filmen påstår sig handla om hur rasism är dåligt så pass mycket att den behöver förklara det med en replik om hur allt vi ser är en metafor. I teori så är det helt okej för barnens skull, förutom att filmen samtidigt populariseras med lata asiatiska stereotyper utan att ha någon poäng med det. Produktionen är för uppenbart slarvig längs vägen för att något meningsfullt ska kännas trovärdigt mot slutet. Det blir istället snabbt tydligt att all tematik som går att finna är bara på grund av att det fanns inbyggt i förra filmens DNA.

 

”Tassar av stål” är för överdrivet barnslig för vuxna, för långtråkig för att hålla barnens uppmärksamhet, för skräpigt animerad för att intressera fansen av genren, och erbjuder inget intressant som inte redan finns i ”Det våras för sheriffen” för att engagera Mel Brooks komplettister. I slutändan är det svårt att säga vilka det här är till för utöver ett par producenter som hoppas på lite intäkter. Ett hopp som nog inte lever länge till.