Pelikanmannen 2004

Jag tror faktiskt att jag aldrig sett en finsk film tidigare. Nu brukar jag i och för sig alltid säga att det inte spelar någon roll varifrån filmen kommer så länge som den är bra, men jag kände mig ändå lite förväntansfull när jag satte mig på min plats i biosalongen. Förvånad hörde jag de första replikerna uttalas på svenska – för givetvis är filmen dubbad. Nåja, detta är ju ändå riktat till barn. Och med två mycket unga skådespelare i huvudrollerna, en grupp oförstående vuxna och ett sympatiskt djur innehåller ”Pelikanmannen” det grundmaterial som krävs för att skapa en film för de yngsta generationerna.

Det ovan nämnda sympatiska djuret är en pelikan som, nyfiken på människorna, klär ut sig till människa, tar anställning på operan i Helsingfors och hyr en lägenhet för att pröva på det liv som han är intresserad av. På operan fascineras han av musiken och dansen, men framförallt av Ballerinan som han förälskar sig i. Snart blir han även vän med två 10-åriga grannar, Elsa och Emil, vilka är de enda som ser och accepterar hans rätta jag. Som alla förstår är en sådan situation inte hållbar i längden. De, i filmen, helt oförstående vuxna upptäcker snart att herr Fågel (som pelikanen kallar sig) verkligen gör skäl för sitt namn och då filmen utspelas i ett organiserat land tillkallas genast myndigheterna.

En pelikan som klär ut sig till människa? Den oundvikliga frågan är väl om det överhuvudtaget är möjligt att skapa något mer fånigt än detta. Och jo, det är möjligt. Mycket till och med. För resultatet är inte så tokigt. Och hade jag varit drygt 15 år yngre hade jag nog uppskattat filmen än mer. Tyvärr misstänker jag att ”Pelikanmannen” inte hör till den kategori av barnfilmer som även lockar ensamma (om än ofta unga) vuxna till biografen. Den är dock tillräckligt rolig att titta på för att man som barnvakt inte skall riskera att bli uttråkad. Samtidigt kan man, om man är tillräckligt gammal, få känna av lite nostalgi genom att se den tid skildras då det inte fanns några mobiltelefoner, TV-spel eller datorer och då barnen lekte ute på sina gårdar samt deltog i gemensamma gårdsfester.

Trots 20 universitetspoäng inom barnlitteratur kan jag inte skryta med att mina kunskaper berörande barnkultur är vidare stora, ändå tror jag att jag inte har helt fel om jag säger att ”Pelikanmannen” når en åldersgrupp som lätt blir försummad i filmsammanhang - den som precis vuxit ur den tecknade serien (att sen många av oss återvänder till denna genre efter några år är en annan fråga…) men ännu inte nått fram till den typiska ungdomsfilmen. Filmens möjliga akilleshäl är dess lugna tempo samt låga halt av specialeffekter. Kanske är det för mycket begärt att barn som är uppvuxna på de sista tio årens Disneyfilmer skall hållas intresserade under den en och en halv timme som filmen pågår? Men man kan ju i alla fall pröva. Så om Du skall sitta barnvakt under närmaste tiden, gå och se filmen eller hyr den när den kommer ut på video/DVD (det förlorar den inget på). Och fnys inte åt en förklädd pelikan – för om vi accepterar en magisk ring som kan göra sina bärare osynliga samt ett bollspel, i vilket deltagarna rider på flygande kvastar, låter en berättelse om en fågel i människokläder inte alltför otrolig.

ONÖDIGT VETANDE Redan 1976 började regissören Liisa Helminen fundera på en filmatisering av Lena Krohns bok ”Ihmisen vaatteissa”, som ”Pelikanmannen” bygger på.