Penguin Bloom 2020

Ett ögonblick av extrem otur förändrar för alltid familjen Blooms liv. Sam (Naomi Watts, som även producerar filmen) är på semester med sin familj i Thailand när hon lutar sig med ett räcke i ruttet trä. Hon överlever fallet, men blir paralyserad från bh-bandet ner. Intressant nog är det andra gången Naomi Watts spelar en kvinna som blir skadad under en semester i Thailand, första gången var i ”The Impossible” från 2012.

 

Från att ha varit en duktig surfare kan Sam plötsligt inte ens klä på sig själv, något som tär inte bara på henne men på hennes man Cameron (Andrew Lincoln, känd som Rick Grimes i ”The Walking Dead”) och deras tre söner. Hon blir deprimerad, känner sig fjärran från den hon var för bara några månader sedan. Hon drömmer om att drunkna, och alla tafatta försök att muntra upp henne får motsatt effekt.

En dag hittar sonen Noah en skadad skatunge som får namnet Penguin, och som kommer att hjälpa familjen på sätt de inte kunde ana.

 

Filmen är baserad på boken med samma namn, i den biografiska genren ”djur som hjälper människor genom svåra tider” där ”Gatukatten Bob” är det mest kända exemplet. De verkliga Sam och Cameron Bloom är båda exekutiva producenter, vilket förhoppningsvis innebar att de har något att säga till om när deras livshistoria blir film, något som ofta försummas.

 

”Penguin Bloom” är en berättelse som lätt kunnat bli för melodramatisk, eller ett praktexempel på så kallad ”toxic positivity,” tron om att oavsett hur svår en situation är ska en alltid vara positiv. ”Tänk positivt” och ”Allt händer av en anledning” låter kanske bra, men innebär rent praktiskt att trycka ner negativa känslor för en glad fasad, eller att någon (ofta omedvetet) skuldbelägger andra för deras depression eller sorg.

 

Men ”Penguin Bloom” överraskade mig med hur väl den navigerade en komplicerad situation. Gör inte mitt misstag och se den här filmen utan ett paket näsdukar till hands, säger jag bara. Även om den kan skriva tittaren lite på näsan väjer filmen inte för de svåra känslorna, för depressionen, för känslan av orättvisa, för grälen, för hur svårt det är att vara en samlad familjeenhet när något svårt händer. Den visar också att det inte är en rakt uppåtgående linje när en situation förbättras, ofta halkar man tillbaka på vägen. Filmen är skickligt agerad av nästan alla, inklusive de tio skator som spelade Penguin.

 

Stundtals halkar filmen dock till och det blir lite klichéartat, både med replikerna och med fotot. Vissa vyer hänger kvar aningen för länge och kräver nästan att någon tar en stillbild och skriver en livsbejakande affirmation över dem. Men för det mesta visar filmen tack och lov återhållsamhet.

Det finns andra saker som stör lite; det faktum att pappa Cameron ska vara en professionell fotograf men att hans foton knappt är i fokus. Det blir ännu märkligare när vi får se den verklige Cameron Blooms foton vid eftertexterna och de är väldigt vackra. Det hade ju kunnat vara en fin touch att låta Cameron Bloom ta bilder av skådespelarna för filmen?

En annan sak som känns märklig är att trots att en familjemedlem råkat ut för en väldigt allvarlig olycka genom fall får pojkarna leka fritt ovanpå ett platt tak utan räcken där de till och med åker skateboard. De hoppar från taket ner på en studsmatta som inte har något skyddsnät runt. Som tittare förvandlas jag motvilligt till Helen Lovejoy i ”The Simpsons” (”Won’t somebody PLEASE think of the children?!”).

Men överlag är det en fin film, den må snava ibland, men i slutändan är den framgångsrik, mycket på grund av Sam Chiplins foto och skådespelarnas insatser. Det finns en uppriktighet och en emotionell kärna som är svår att värja sig mot. Ta med ett oöppnat paket pappersnäsdukar, drabbas av livets oförutsägbarhet, och förundras över hur bra skådespelare skator kan vara.