Peppermint 2018

Riley North lever, trots en pressad ekonomisk situation, med sin man och dotter i en familj som är sådär sockersött lycklig familjer bara är när någon kommer att dö. Efter att ha firat dotterns födelsedag på ett nöjesfält blir de nedskjutna av ett gäng stereotypa latinogangsters som känns rätt obekväma 2018, och bara Riley överlever. Rättssystemet sviker henne, och hon ger sig målmedvetet ut för att straffa både gangsters och de som lät dem komma undan med sina brott.

John Gallagher Jr (som har ett minst sagt ojämnt år, just nu syns han även i fantastiska “The Miseducation of Cameron Post”) spelar vår obligatoriska trötta men schyssta polis på dekis. Han möter först Riley efter morden, men sen blir han en del av den polisgrupp vars uppdrag är att gripa henne.

Trailern till “Peppermint” fick mig att tro att det här skulle vara en dussinaction, som åtminstone skulle hålla mitt intresse i en timme och fyrtio minuter. Det gör filmen för all del, men mest för att jag fascineras över hur illa den fungerar. Det är för klichéartat och töntigt för att en någonsin ska känna någon spänning alls.

Scenen när Rileys man och dotter blir nedskjutna påminner distraherande mycket om den inledande scenen i Travolta- och Nicolas Cage-rullen “Face/Off” - vilket knappast är en film som drar i ens hjärtsträngar. Men “Face/Off” är åtminstone så överdriven och omedvetet (?) komisk att den är sevärd. “Peppermint” är en dussinhämndfilm som mest av allt påminner om “Enough” med Jennifer Lopez, en annan hämndfilm som inte var medveten om hur fånig den var.

Genreklyschor behöver inte vara en dealbreaker för mig. När det gäller actionfilmer är jag villig att använda “suspention of disbelief,” dvs. det stör mig inte så mycket när det sker väl praktiska sammanträffanden eller karaktärerna överlever saker som hade dödat dem i verkligheten. Men det finns gränser även för det. Riley åker på en hel del stryk, men är verkligen omöjlig att döda och går på riktigt upp i rök ibland - hon försvinner från situationer där hon är omgiven av människor, och kommer iväg trots att hon är skadad. Poliserna kommer till slutsater från ingenstans. Det känns som om filmen hittar på allt eftersom, och lyder inte ens sin inre logik. Ibland flippar klippningen ut i orimlig hastighet från olika vinklar, för att sen återgå till standardiserat actionformat som om ingenting hänt. Det enda som inte är standardiserat är att filmen heter “Peppermint” vilket låter som en quirky indierulle där Zoe Kazan spelar kärleksintresset.

Men i rättvisans namn saknar filmen inte bra inslag. Någonstans under obegripliga beslut från filmskaparna finns en okej, lättförglömlig actionfilm. Jag tycker rätt bra om Jennifer Garner, hon fungerar som actionhjältinna - även om hennes bästa rollprestation alltid kommer att vara i “13 snart 30” där hon spelar den totala motsatsen. Skådespelarinsatserna är okej - även om filmens stereotypa latinogangsters är som sagt rätt obekväma. Trots alla dessa förutsägbara klyschor får filmen faktiskt till en vändning som jag inte förutsett. Men den är så outhärdligt töntig, och inte ens på ett underhållande sätt.

Trots en genre där kraven är rätt låga för vad som är en okej film har jag svårt att föreställa mig varför någon som inte är medlem i Jennifer Garners fanclub skulle vilja se den.