Percy, Buffalo Bill & jag 2005

Varje fredag på låg- och mellanstadiet hade vi, under den sista lektionen, högläsning. En författare vars böcker de flesta av oss uppskattade att få upplästa var Ulf Stark. Jag tror inte att vår klass var unik med detta, Ulf Stark brukar vara mycket populär bland barn i dessa åldrar. ”Percy, Buffalo Bill och jag” bygger på den avslutande delen, ”Min vän Percy, Buffalo Bill och jag”, i trilogin om Ulf Starks egen uppväxt.

Det är sommar och Ulf (det är bara de vuxna som kallar honom så, alla andra säger Uffe) skall som alla tidigare år åka ut med sin familj till landet (närmare bestämt skärgården), för att spendera sommarlovet hos farmor och farfar. Till en början är allt som det skall vara. Ulf tillbringar dagarna med att driva runt med sina kompisar, farfar är vresig och pappa försöker koppla av genom att tvångsmässigt lösa korsord. Enda förändringen från förra året är att Ulf helt plötsligt upptäcker Pia, och försöker med alla medel väcka hennes uppmärksamhet, men det känns bara roligt och spännande. Så en dag kommer bästa kompisen, Percy, från stan på besök. Och genast blir tillvaron mindre kul, för farfar som aldrig säger ett gott ord till någon, behandlar Percy ovanligt vänligt. Värst av allt är ändå att Pia tydligt visar att hon föredrar Percy framför Ulf. Obesvarad kärlek och svartsjuka gör lika ont, oavsett ålder. Men eftersom detta är en barnfilm, visar det sig snart att riktig vänskap är starkare än en tillfällig förälskelse.

Jag tillhör utan tvivel helt fel målgrupp, då jag varken är ett barn eller har barn. Det sistnämnda medför att jag sällan reflekterar över huruvida dagens barnfilmer är barnvänliga eller ej. Men trots min ovana kan jag skriva, utan att tveka, att ”Percy, Buffalo Bill och jag” är en utmärkt barnfilm då den innehåller många av de ingredienser som brukar ingå i så kallade lämpliga barnfilmer: naturen är idyllisk, de upplevda äventyren är lagom spännande och utan några hemskheter (jag tänker specifikt på mord, kidnappningar och annat i denna stil som faktiskt förekommer i barnfilmer). Vidare finns i denna film en total avsaknad av alla tekniska prylar, såsom mobiler, CD-spelare (eventuellt freestyles) eller diverse data-/TV-spel (vilket ej är förvånande då berättelsen, som tidigare nämnt, handlar om Ulf Starks egen uppväxt och han är född på 40-talet. Icke desto mindre skulle regissören, teoretiskt sett, ha kunnat frestas att anpassa berättelsen efter den idag rådande ordningen). Istället ägnar sig barnen i filmen åt att hoppa hage, leka kurragömma eller måla med pastellkritor (vilket får mig att känna mig nostalgisk). Slutligen har ”Percy, Buffalo Bill och jag” det viktiga budskapet att man skall vara glad och social istället för envis, bitter och arg. Man skulle kunna uttala cyniska lustigheter om detta, men jag anser det vara bäst att låta bli då det inte finns så många andra alternativ på viktiga moraliska uppmaningar för barn (för hur hade det sett ut om filmen förespråkat det motsatta?) samt att det finns en hel del vuxna som borde ta lärdom av detta budskap.

Efter att ha skrivit raderna ovan har jag kommit fram till att det förmodligen borde vara mer korrekt att skriva att ”Percy, Buffalo Bill och jag” är en utmärkt barnfilm, i de vuxnas ögon. För den visar exakt det som den myndiga allmänheten anser att de unga generationerna skall se (detta brukar inte alltid stämma överrens med vad barnen själva vill se, så sent som i förra veckan såg eller rättare sagt hörde jag hur en åttaåring försökte övertala sin pappa att hyra ”Alien” alternativt ”Ghost Ship” till deras gemensamma filmkväll).

Allt detta medför att ”Percy, Buffalo Bill och jag” nästan kan räknas in i gruppen ”idealiska barnfilmer”, men bara nästan då denna film saknar en viktig egenskap. Den innehåller, tyvärr, mycket lite som kan engagera den vuxne åskådaren. Man skulle kunna hävda att barnfilmer är till för just barn och att det därför är oviktigt huruvida de vuxna tycker att innehållet i dessa är intressant. Men eftersom barn sällan får gå på bio utan målsmans sällskap, bör den idealiska barnfilmen roa båda åldersgrupperna.

Ibland tänker jag att det vore kul att ha ett barn i närheten, så att man fick en bra ursäkt för att kunna gå och se lite barnfilmer utan att känna sig fånig. Men detta är inte ett sådant tillfälle. Efter att ha sett ”Percy, Buffalo Bill och jag” var jag (och är fortfarande) glad över frånvaron av barn och därmed risken att de skulle vilja se denna film och tvinga mig att följa med. Däremot skulle jag gärna vilja läsa boken för att se om den är bättre än filmen.

Katarina Michnik