Perfect Days 2023

Den medelålders Hirayama (Kôji Yakusho, “Babel” 2006, “The Days" 2023) lever ett lugnt och inrutat liv, där vardagen består av hans arbete som toalettstädare, och att fotografera träd på lunchen.

 

Han tillbringar dagligen också en avslappnande stund på badhuset och äter middag på samma lilla restaurang nere i tunnelbanan. Till helgen cyklar han till tvättomaten, köper en ny pocketbok och går till en annan favoritrestaurang, där det lilla klientelet består av enbart stammisar.

 

Dagarna ser likadana ut, men ändå sker alltid något litet som gör varje dag unik. Hirayama tar allt med jämnmod och verkar se varje ny dag som en strålande gåva. Han lever ensam och lycklig med sina växter, kassettband och böcker. Han observerar sin omvärld i tysthet, och är inte mycket för att uttrycka sig verbalt. Men gradvis börjar små förändringar kring honom ske, som gör att han öppnar upp sig, och i takt med detta får vi också veta lite mer om vem denne gåtfulle man är.

 

Även om den Guldpalmsbelönade Kôji Yakusho fullkomligt äger sin roll - och så även hela filmen - finns här också ett flertal fina karaktärer i birollerna. Systerdottern Niko (Arisa Nakano) är en av de som skiner starkast, och är även den som verkligen når fram till sin tystlåtne morbrors hjärta.

 

Även staden spelar en viktig roll, för medan jag tittar så känner jag ett sug i magen av saknad efter allt som känns typiskt japanskt: shintotempel, vällagad mat på små izakayas, plötsliga regnskurar, onsen-bad och mycket mer.

 

Det är ett vackert hantverk att med små medel och knapp dialog ändå lyckas visa upp en mindre typisk bild av lycka; en människa som är nöjd med det enkla livet, trots avsaknad av storhet och omtumlande känslor.

 

Regissören Wim Wenders blev först känd för sina känslomässigt starka, artistiska filmer under 80-talet, som exempelvis “Paris, Texas” (1984) och “Himmel över Berlin” (1987). Sedan dess har han även gjort sig ett namn inom dokumentärvärlden, med hyllade titlar som “Pina” (2011) och “Buena Vista Social Club” (1999).

 

Genom Hirayamas ögon möter Wenders tystlåtna stil det japanska filmspråket på ett sömlöst och vackert sätt. Manuset skrevs av Wenders tillsammans med författaren och producenten Takuma Takasaki på bara tre veckor, och själva inspelningen var avklarad på 17 dagar.

 

Ibland behövs inte mer än så för att skapa en mångbottnad berättelse där alla känslor finns inuti, där det mesta inte sägs rakt ut, och där en introvert man sakta upptäcker att livet, som han redan tycker är perfekt, ändå kräver förändring. Och att förändring kan vara något verkligt underbart.