Övertalning 2022

Berättelsen om Anne Elliott tar vid i en egentligen återberättad historia. Vi får nudda vid en kärlekshistoria som en gång blomstrade, i form av vackra och förmögna Anne (Dakota Johnson) och den mer sparsmakade Frederick (Cosmo Jarvis). Han låga sociala status som en enkel sjöman rimmade inte väl med Annes mer förnäma uppväxt, och efter inrådan av ett flertal faktorer avslutar de unga tu sin kärleksrelation och han beger sig tillbaka ut till havs.

 

Efter att åren har gått har tiderna förändrats. Fredrick har framgångsrikt blivit sjökapten medan Anne försiktigt börjat grubbla på ifall hon egentligen gjorde rätt när hon avslutade deras förhållande. Deras vägar korsas återigen och Annes vardagliga, mer eller mindre trygga singeltillvaro ställs på sin spets. Var det kanske hennes livs misstag när hon övertalades (en av många blinkningar till “Persuasion”) att avfärda denna man - hennes livs kärlek?

 

“Övertalning” är baserad på en av Jane Austens mer återhållsamma, melankoliska, och mogna verk; det är till och med hennes allra sista utgivna roman. I slutet av sin karriär styrde Austen bort ifrån den mer lättsamma, pastelliga värld som en del har stött på i till exempelvis “Emma”, och “Stolthet och fördom”, och återvände till den inre rikedom och ånger som en ung kvinna vilse i livet kan ha inom sig. Ett tema som trots allt kan vara lika aktuellt då som idag. I Netflix adaption har Anne anpassats till en 2020-tals Anne, som hinkar vin, gullar med en kanin, och då och då både pratar och ler finurligt mot en påhittad kamera.

 

Moderniseringen av Anne som karaktär har redan på förhand lett till att kritik lyfts emot projektet. De tusentals unga personer som växt upp med Jane Austen vill helst inte se den här typen av en “nymodig” Anne. Deras Anne är en representation av en tyst, introvert kvinna som genom resans gång blommar ut till sitt bästa jag - utan att tumma på vad samhället vill kräva av henne. Att istället gestalta Anne som en sarkastisk, till och med stundtals bitter, karaktär som önskas passa in i det trötta uttrycket “powerkvinna”, ja, det är inte det som publiken önskar.

 

Då hamnar vi i mångt och mycket i ett knivigt dilemma - är det okej att göra sin egen tolkning på ett klassiskt verk? Den moderna historien säger teoretiskt sett ja, men frågan är om inte tittarna - det är ju trots allt de som har sista ordet - har många situationer har rätt.

 

Ofta lyfts diskussioner kring ifall karaktärer ur äldre filmer skulle passa in ur ett modernt perspektiv, men hur skulle det fungera i ett omvänt scenario? Kan en kvinna av dagens mått mätt (regissören Carrie Cracknells Anne kan till och med tänkas dra åt en “Bridget Jones”) verkligen ta en naturlig del i 1800-talets kostymdramatiska England? Inget ont mot Austens många spännande karaktärer - men det är en intressant filmisk diskussion att lyfta.

 

Trots en något blek film så känns ändå Dakota Johnson som klippt och skuren för en period-piece. Tillsammans med en irriterande charmig Henry Golding - som vi tyvärr behöver vänta halva filmen för att få se - gör de vad de kan för att sätta sprätt på kemin. Kärleksintresset Frederick däremot går runt hela filmen som att han har någon slags förstoppning, och sprakandet gentemot Anne infinner sig aldrig riktigt. Ska vi lite orättvist jämföra med “Stolthet och fördoms” Mr Darcy kan man ana paralleller mot denna typ av känslomässigt hämmad man, men i de film- och serietolkningar som gjorts av den berättelsen får vi åtminstone få någon slags energi studsa huvudkaraktärerna sinsemellan.

 

“Övertalning” varken förför eller övertalar utan verkar ha fastnat i gränslandet kring att vilja vara modern tolkning likväl som att den ska andas traditionellt brittiskt kostymdrama. Den är ingen katastrofal version, men jag förväntar mig betydligt mer när jag vet att det är Jane Austen som har hållit i pennan.

Filmen släpps på Netflix den 15 juli.