Peter och draken Elliott 1977

Precis som Elliott hade jag en drake som bästa vän när jag var liten. Våra drakar är väldigt lika varandra. De är busiga och oregerliga men samtidigt trofasta och ovillkorligt kärleksfulla. Men trots att jag älskar drakar i alla former har ”Peter och draken Elliot” passerat bäst-före-datum i samma stund som den producerades. Främst för att de använt en tecknad drake i en live-action-film – en döende konstform, men också för att den misslyckas med det Disney ska vara mästare på – musikalinslagen. Istället för att förstärka känslan i filmen frontalkrockar sångnumren med storyn.

Inledningsvis får jag sköna 70-talsvibbar. Det tre minuter långa introt osar pårökta manusförfattare och oduschade kompositörer. Magin dör dock tvärt när jag förflyttas till en ”Sunset Beach”-skog med bygglampa-ljussättning.

Mitt i denna plastiga barrskog kommer Peter flygande likt Mara i ”Trolltider” och det sköna gunget slår snabbt över i en dålig snedtändning. Musikalinslaget med den otäcka familjen bondläpp, Gogans, som följer därpå förstärker bara mardrömskänslan. Dels på grund av deras falska stämmor men också för att de sjunger om barnmisshandel. Deras svartmålade löständer och ordnat trasiga kläder hade passat bättre i en barnteateruppsättning än på film. Det blir för mycket kostym-känsla och trovärdigheten brister. 

Sammantaget med kulissmiljöerna blir filmens kredibilitet lika djup som draken Elliots skuggor, det vill säga icke existerande. Även om Elliott gör sitt bästa för att charma tittarna med sin stora, goa, runda drakmage (tänk ”Min granne Totoro” fast lågbudget och utan päls), förvånas jag över hur taffligt tecknad han är. Med sin lila lugg och timida uppsyn hade han platsat i valfri annan 70-tals produktion men jag förväntar mig mer av Disney. Även om jag myser lite när Elliott och Peter sjunger en kärlekssång till varandra och gulligullar som bara barn och djur kan räcker det inte.

Jag kunde liksom Katla i ”Bröderna Lejonhjärta” svalt Elliots malplacerade utförande om storyn varit gripande. Och den kunde varit både fängslande och tragisk. Filmen handlar trots allt om en föräldralös pojke på flykt undan sin elaka fosterfamilj som finner skydd hos fyrskötaren Nora. På Peters inrådan gör sig Elliot först osynlig för att inte ställa till problem. Men likt en hundvalp måste han hitta på hyss vilket till slut drar till sig uppmärksamheten från en ond charlatan. Ondingen med den välfettade trollkarlsmustaschen lockas av drakens magiska egenskaper likt impotenta män av hajfenspulver.

Trots det tillsynes spännande upplägget räcker inte handlingen till för att underhålla mig i över två timmar. Delvis för att manuset kämpar på med det ena ”skämtet” efter det andra där jag får kämpa emot instinkten att slå mig på låret och skratta exakt tre ”ha ha ha”. Bland annat verkar Disney tycka det är okej att skämta om alkoholiserade pappor och låta deras döttrar dansa cancan på snurrande öltunnor. De flesta sångnummer är upptempo men handlar främst om hur Gogans vill dränka Peter i ån. Inte vidare barnvänligt.

Det är denna totala krasch mellan den glättiga Disneymusiken i dur och det tunga temat som förstör helhetsupplevelsen. Låttexten, musiken och det visuella berättar helt enkelt olika historier. 

Nej, är du sugen på drakfilm se då hellre ”Dragonheart”, ”Draktränaren”, ”Spirited Away” eller ”Den oändliga historien”. För trots att Elliot ibland charmerar med sina söta små rosa vingar väger det inte upp det faktum att filmen troligtvis även leverera en av Disneys ruskigaste repliker. Detta när charlatanen försöker övertyga Peter att sälja sin drake: ”Look, deliver Elliott to me and the fiver is yours. Plus, a bottle of my medicine that’s guaranteed to bring on puberty, two years ahead of time.” 

Ursäkta, vad sa du?