Peter Pan 2003

En del av oss har Steven Spielbergs ”Hook” och Disneys ”Peter Pan” färskt i minnet, andra inte. Eftersom jag tillhör den andra kategorin kan jag inte säga hur mycket som eventuellt blivit ändrat från originalet, J.M. Barries barnbok som skrevs för exakt 100 år sen. Men grundstoryn är i alla fall densamma. Familjen Darling, en perfekt och kärleksfull familj på alla sätt och vis, får en dag besök av en ovanlig liten grabb – han kan flyga, han har en skugga som lever sitt eget liv – och han berättar om platser som Darlingbarnen bara trodde fanns i sagor.

Peter tar med Wendy, Michael och John på en oförglömlig resa till det magiska landet Ingenstans. En plats fylld med fantasifulla, färgglada miljöer och spännande sagovarelser som älvor, sjöjungfrur och pirater. Men där väntar också en gammal hederlig kamp mellan det goda och det onda, när ondskefulle Kapten Hook gör entré…

”Peter Pan” är lite oväntat en skön feelgood-film, mycket tack vare Jeremy Sumpters och Rachel Hurd-Woods suveräna, inlevelsefulla insatser. De har en härlig personkemi och en charm som slår allt. Jason Isaacs (Lucius Malfoy i ”Harry Potter”-filmerna) gör här en dubbelroll som familjen Darlings överhuvud, samt den karismatiske skurkkaptenen med en krok istället för en högerhand. Vid sidan av dessa tre (fyra?) hamnar alla andra i skymundan (tänker man på den hemskt överspelande Ludivine Sagnier som Tingeling så är det väl i och för sig bara tur…).

En film som ganska lämpligt dök upp för att fylla tomrummet efter ”Harry Potter”, som vi nu får vänta på ända tills i augusti. Och visst finns det en och annan likhet med filmerna om den unge trollkarlen. Men inget negativt i det. ”Peter Pan” är en fängslande saga som bjuder på en magisk stämning från början till slut. Själva historien engagerar aldrig fullt ut – det blir mer lek än allvar och spänning i landet Ingenstans – men vem bryr sig om såna små detaljer när miljöerna och skådespeleriet gör filmen mer än sevärd.