Peterloo 2018

I en längtan efter reformer och revolution vallfärdade tusentals arbetare och deras familjer till St. Peters Field i Manchester en solig måndag 1829. Dit skulle också den populäre människorättskämpen Henry Hunt komma och hålla tal. Vi får följa händelserna från olika håll, som till sist ledde till den ökända massakern på platsen, som sedermera döptes till Peterloo.

 

Mike Leigh gör film som får ta tid. Så också den här gången. ”Peterloo” tar tid. Mycket tid. Detta är en film med väldigt lång upptakt, som noga lägger pusselbitarna till rätta, inför det hemska som komma skall. Ofta är också bilderna som ledsagar oss vackra och karaktärerna vi möter intressanta. Ändå är det just där det brister. All tid som investeras på att presentera personer och platser, som sedan nästan bara glöms bort. Det blir plottrigt och finns för få drivande händelser, varför jag inte riktigt vet på vad jag ska lägga mitt fokus.

 

När sedan det vi väntat på ”äntligen” händer, när vi får ser hundratals oskyldiga barn, kvinnor och män i en fredlig demonstration huggas ner av kavallerister efter order av överklassmän, är det mest fasa jag känner. Det är ingen mäktig slutstrid jag betraktar, det är bara en vidrig slakt, ett vanvettigt brott mot mänskligheten som ingenstans är berättigad. Med facit i hand vet vi dock att händelserna vid Peterloo hade en betydande roll i demokratiseringen av England och om något, så är detta en ganska brutal påminnelse om att ingen förändring är smärtfri.

 

Fotot av Dick Pope är snyggt. Närbilder på skitiga ansikten varvas med vackra vyer, vilket ger en intressant renässanskänsla och en yta som jag uppskattar. Redigeringen, framförallt mot slutet, är otroligt effektiv. Det är som att vi i publiken närmast handgripligt blir indragna i stundens hetta, mitt in i den blodigt hetsiga striden. Varje människa som där faller känner jag plötsligt med, även om jag egentligen inte känner djupare för någon.

 

Mike Leigh har också skrivit manuset, som har väl många och långa partier av ren retorik. Det pratas och pratas, och även om det som sägs inte är helt ointressant, tack vare bra skådisar som Rory Kinnear (Hunt), skaver det lite i mina öron efteråt. Jag känner att ”Peterloo” hade gjort sig bättre som miniserie. Som film blir det utdraget, babbligt och för långt, men känns samtidigt forcerat.

 

Detta är ett välgjort drama om maktmissbruk och övergrepp, men det är också en film om reformer och en tro på att vi tillsammans kan förändra rådande läge. Vi får en välbehövlig inblick i en viktig historisk händelse som har viss resonans till dagens politiska polarisering. Just därför hade jag också velat se mer. Se vad som hände sedan. Fått veta vilka de direkta konsekvenserna av massakern var. Nu tar det bara abrupt slut och även om jag känner att mitt engagemang till viss del belönats, känns det samtidigt motsägelsefullt nog som att jag berövats på det.