Pettson & Findus: Tomtemaskinen 2005

Jag skulle gissa att de flesta av oss har någon slags relation till bilderböckerna om gubben Pettson och hans katt Findus. Antingen genom att man fått dem upplästa på dagis alternativt förskolan eller genom att man själv läst upp dem för de barn som man av någon anledning sett efter. ”Pettson & Findus: Tomtemaskinen”, är den tredje filmen (baserad på den sjunde boken) om paret.

Det är vinter, en sån där riktig vinter som förmodligen bara finns i barnböckernas värld, med mycket snö, små snälla barn som åker kälke och kyla i lagom mängder. Eftersom det snart skall bli jul längtar katten Findus efter att få se tomten för första gången i sitt liv. Tomten har ju av någon anledning aldrig besökt Pettsons stuga, som Findus själv säger lite förebrående och lämnar gubben Pettson ingen ro, tills denne, för att bli av med katten, lovar Findus att tomten verkligen skall komma. Snart inser han dock att det givna löftet inte går att hålla, och eftersom gubben Pettson inte vill göra sin katt besviken börjar han grubbla över hur han skall lösa problemet.

Då gubben Pettson är uppfinnare kommer han snart på den, i sina ögon, ultimata lösningen. Att han skall bygga en egen tomtemaskin. En mekanisk tomte, som skall visa upp sig för Findus, önska god jul, lämna över eventuella presenter och därefter försvinna innan katten fått chansen att granska tomten närmare och upptäcka att den inte består av kött och blod. En god idé som får lite andra konsekvenser än vad gubben Pettson tänkt sig från början.  

Ja, vad skall jag säga? Trots att jag tillhör totalt fel målgrupp, då jag varken är ett barn eller har barn, blev jag faktiskt glad av att se denna film. Även om jag kanske inte roades fullt lika mycket som de två små barnen (vilka tagits till pressvisningen av en av de andra recensenterna) som skrattade högt flera gånger - något hade dock varit mycket fel om det förhållit sig på ett omvänt sätt. Boken som filmen bygger på har jag inte läst, den gavs ut flera år efter det att jag slutat besöka bibliotekets barnavdelning, så jag kan tyvärr inte säga om den unga publiken kommer att kunna känna igen själva berättelsen (även om jag misstänker att det förhåller sig så).

Däremot är jag övertygad om att alla, unga som gamla, fans av Pettson och Findus kommer att njuta av de fint tecknade bilderna. Som vanligt, precis som i böckerna är deras största styrka alla dessa mindre (men ack så betydelsefulla för ögats njutning) detaljer, särskilt de många olika smådjuren (eller kanske snarare varelserna för några djur är ju dessa inte). Bara synen av dem gjorde mig dels djupt nostalgisk, dels fundersam över om jag ändå inte borde ställa upp som barnvakt någon gång då och då för att få en ursäkt till att läsa om ett par av böckerna om Pettson och Findus.

När man recenserar en barnfilm är det nästintill omöjligt att inte nämna något om en eventuell moralpredikan. Men här (precis som i böckerna) saknas den annars vanliga indoktrineringen av vilket uppförande och vilka egenskaper barn skall ha. Något som jag är djupt tacksam för. Jovisst framhävs betydelsen av snällhet, men detta hör ju ändå på något sätt till stommen av en barnfilm – hur hade det sett ut om motsatsen poängterats?

Det känns som att jag öser beröm över denna film, så jag borde nog motivera varför den inte får en fyra eller högre i betyg. Ja, det beror helt enkelt på att själva berättelsen inte är särskilt spännande emellanåt utan rent av tråkig vid några enstaka tillfällen. Vilket är helt i sin ordning, filmen är ju ändå gjord med tanke på de yngre barnen och tillhör inte, på både gott och ont, den grupp av tecknade barnfilmer som med jämna mellanrum anländer från väst och som roar både vuxna och barn. Därmed är detta kanske inte direkt en film som jag skulle vilja gå och se själv en ledig fredagskväll, men att tillbringa en tidig lördagseftermiddag med att se den tillsammans med yngre syskon, kusiner eller grannar (ja, beroende på vad man själv har) vore utan tvekan lite mer än bara helt ok.