Philomena 2013

Martin Sixsmith är en före detta politisk journalist som precis fått sparken från sitt ämbete i den brittiska regeringen. Han bestämmer sig för att skriva en bok men vet inte riktigt om vad, när han plötsligt en dag blir uppsökt av Jane Libberton. Janes mamma är Philomena Lee, en äldre irländsk dam som nyligen avslöjat en tung hemlighet som hon burit på i 50 år.

Som ung ogift kvinna födde Philomena en son som hon tvingades lämna bort till det kloster som "tagit hand om" graviditeten. Barnet såldes sedan till rika amerikaner medan Philomena fick sona sin synd genom att jobba i klostrets tvätteri under flera år. Utan framgång har hon under alla år sökt sitt barn och hoppas nu med hjälp av Martin få klarhet i vad som hände sonen.

Historien baseras på boken om den riktiga Philomena, skriven av verklighetens Martin Sixsmith. 
Filmen är regisserad av Oscarsbelönade veteranen Stephen Frears som är tillbaka efter ett par trevande år med ett verk som åter doftar nomineringar lång väg. Och sannerligen förtjänar att få minst ett par.

Det fantastiska manuset är skrivet av Steve Coogan och Jeff Pope, vilka redan vunnit pris för det på filmfestivalen i Venedig tidigare i höst. Coogan spelar även den manlige huvudrollen och gör det väldigt väl. Han hanterar den tillagda humorn lagom nedtonat så att det aldrig tar över eller blir flabbigt, utan bara ger en skön glimt till en egentligen hemskt dyster historia.

De lätt komiska inslagen (som ändå lockar till flera hjärtliga skratt) fungerar perfekt i sammanhanget med resultatet att det blir en otroligt behaglig balans av humor och dramatik. Fast samtidigt som det är oändligt gripande på sina håll, blir det aldrig för sentimentalt eller snyftigt, trots att jag alltså mer eller mindre konstant sitter och snyftar. Filmen försöker inte så mycket, vältrar inte i känslor utan lockar bara helt opretentiöst fram mina.

Mycket är såklart tack vare den superbt taktfulla Judi Dench i titelrollen. Hon är helt fantastisk! Hennes uttryck som den sårbara och sympatiska Philomena är med ytterst små medel så trovärdiga att man inte annat kan än tycka om henne från start och förbanna hennes förgångnas fruktansvärda öde.

Kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är en fröjd att beskåda. Deras karaktärer är helt olika som personer, men samspelet dem emellan är följsamt och fullt av omsorg. 
En stor del av filmen påminner nästan om en roadmovie, med det omaka paret på resa i ett sökande efter en tid som flytt. Färden tar dem över kontinenter och förändrar, men också i en typ av ömsesidig förståelse förbinder de båda, vars vägar aldrig under andra omständigheter hade korsats.

"Philomena" är en vacker, varm och mycket brittisk film. Det är inte gråtonad diskbänksrealism om social misär och utsatthet, utan helt enkelt bara en förtjusande film om försoning och förlåtelse.

Det finns inget som egentligen inte fungerar eller som är dåligt eller ens mindre bra. Filmen har allt och blir till och med stundvis nästan spännande i sin jakt på sanningen. Den utspelas med diverse religiösa och politiska perspektiv som bakgrund och påtalar anspråkslöst och utan att döma allvarliga missförhållanden i vårt samhälle.

Jag saknar verkligen ingenting och rekommenderar denna varmt till vem som än mår ha siktet inställt på en skön och tänkvärd men också mycket känslosam bioupplevelse i vinter.