Pig 2021

Det går inte att komma ifrån att vissa kommer att grymta av besvikelse efter att ha sett ”Pig”. De som förväntar sig ett fullfjädrad hämndaction a la John Wick kommer snart bli varse hur kursiverad hämnden i filmen egentligen är (jämte den bedårande grisen i sig).

 

Michael Sarnoskis fina debut låter Nicholas Cage göra något han sällan har chans till – agera utan miner och manér. Den kommersiellt lyckade masken av galenskap kastades bort under inspelningen i Oregons skogar och kvar blev en skådespelare som har en chans till Oscarsnominering för första gången på två decennier.

 

Historien om den forne gourmetkocken Robin Feld som lämnat jobbet och blivit självvald eremit med ett tryffelsvin till livskamrat spelar på allas förväntningar rörande gruffiga enstöringar med blod i ansiktet men någon John Wick blir det inte. Sarnoski tar istället med oss på en existentiell promenad ut i skogen där en sorgtyngd Feld är så resignerad att han inte ens ids att borsta av damm och blod från ansikte och kläder. Hans återinträde till Portlands innerstad är som ett sista korståg, en golgatavandring in i en smutsig värld av brutal kamp om territorier och löjliga pretentioner han lämnat bakom sig.

 

Cage lyser upp duken i en roll där hans chockmagnetism skruvas ner för att passa den luttrat lågmälde Feld – filmhistoriens mest nihilistiske kock. Men det är hans samspel med Amir som är filmens hjärta – den kaxige och Gucciälskande ynglingen som perforerar Felds hermetiskt slutna tillvaro och blir en osannolik partner på Robins resa mot upprättelse. Samspelet mellan Cage och den begåvade Alex Wolff från ”Hereditary” förblir intressant och utvecklas på ett naturligt rörande sätt.

 

"Pig" är en film som kombinerar moderna element som cyniska gastropretentioner, deadpanhumor och en råhet i framställningen med en klassisk berättad story kring en riktig karaktär, prydligt uppdelad som en bok. Filmens tre delar får varsitt menydoftande kursivt kapitel och för varje blodigt slag och blåmärke får vi naturligt fallande dagsljus och scener där kameran dröjer sig kvar vid mylla och lövverk. Kärleken till filmens miljöer är påtaglig i det finstämda kameraarbetet och diskreta soundtracket som knappt märks.

 

Det här är - satir och våld aside - en lågmäld film. De som väntar sig en blodig hämndturné där Cage går bärsärkagång efter att ha blivit bestulen på sitt tryffelsvin kommer inte gå mätta från bordet.  Jag skäms inte att säga att den fick mig att fälla några tårar i biomörkret. Den omtalade grisen må vara en macguffin, men nyanserna i sökandet efter hopp och etablerandet av intimitet är den riktiga skattgömma vi hittar i skogen – mättad med smaktoner som stannar kvar i tankarna efter att sista bildrutan passerat.