Ping-pongkingen 2008

Många skandinaviska cineaster har väntat på långfilmsdebuten av Jens Jonsson. Cannes har älskat honom, Palm Springs har älskat honom, SVT har älskat honom, men långfilmskonsulenterna har inte applåderat lika högt. Nu slapp han tack och lov ännu ett avslag, och Jonsson kan ge oss sin första långfilm - ”Ping-pongkingen”.

I ”Ping-pongkingen” står två bröder i centrum. En storebror som är tjock och utan större talanger. En lillebror som får tjejerna och som till och med blir bjuden på cigaretter av niondeklassarna. Den enda punkten där storebrodern regerar är i pingisrummet. Där är han kungen.

Under ett höstlov blir deras rivalitet dragen till sin spets, när deras pappa äntligen hälsar på, en pingisturnering börjar, och då de samtidigt registrerar de misstänkt många besöken deras mamma får av sportbutikens ägare, Väg-Gunnar.

Det bekväma med ”Ping-pongkingen” är hur Jonsson låter bli att krydda den med onödigt dramatiska skeenden. Han får oss faktiskt att lita på det allvarliga i det lilla, och det är skönt. Han visar att det är på blodigt allvar med en frånvarande pappa, att se någon dansa tryckare med tjejen man är kär i, och att vara i skuggan av sin lillebror. Skit i biljakterna, det är vardagen som ”Ping-pongkingen” skildrar på ett lika spännande sätt.

Det centrala i filmen verkar vara hur svårt det kan vara att hålla ihop en familj, och det temat är nog både universellt och igenkännande. Stilen kan kanske beskrivas som avskalad, men Jonssons är lika konsekvent som med historien. Han är dramatisk i det lilla. En pingpongmatch kan kännas som en Western-duell, och de nordliga snölandskapen ger det en episk känsla, filmen handlar om ”småsaker”; men musiken är större. Alla de valen tyder på självsäkerhet hos en regissör; Jens Jonsson tror på den här historien.

Allvaret är inte alltid närvarande inom svensk film, och det känns som många svenska regissörer känner en stor press på att vara roliga mellan gångerna. Jens Jonsson ger oss det allvar jag i alla fall saknar i detta filmland. ”Ping-pongkingen” får mig att bita på naglarna och får det att göra ont i hjärtat. Och då är det en film utan robotar som slåss och utan en tårfylld Julia Roberts. Det är inte lika vasst som till exempel ”God Morgon alla barn”, men ”Ping-pongkingen” är en till lyckad produktion signerad Jens Jonsson.