Pingvinresan 2 2017

Jag är lite partisk till pingviner. Det är något oemotståndligt med hur de halkar på isen eller kolliderar med den när de försöker hoppa upp ur havet, eller hur de på trubbiga fötter försöker hoppa små avstånd.

Utöver sin söthet är de dock fascinerande djur, med deras säsongsbundna men intensiva monogami, hur de dansar när de hittat sin partner, delar på ansvaret för ungen och sjunger för att hitta varandra i mängden. Samt - framför allt – hur de överlever i det kalla, karga klimatet där det kan dröja månader mellan måltider.

”Pingvinresan 2” följer en pingvinfamilj och dess flock från det att föräldrarna hittar varandra till att ungen själv måste vandra till havet. Regissör Luc Jacquet förmänskligar pingvinerna utan att göra det till en dokumentärversion av ”Happy Feet”.

Filmen berättar empatiskt om de många svårigheter pingvinungarna måste genomleva för att ens kunna kläckas; utöver rovdjur, sprickor i isen och matbrist är kylan så hård att om ägget bara nuddar marken i mer än 20 sekunder skadas embryot.

Det är märkligt att klimathotet inte nämns alls när dessa faror radas upp. Kejsarpingvinens skyddade platser minskar när isen smälter på grund av den globala uppvärmningen, och det industriella fiskandet minskar deras tillgång till föda. Det är märkligt att Jacquet inte tar tillfället i akt att berätta att dessa djur kunnat överleva i en av världens mest ogästvänliga miljöer under tusentals år, men att vår miljöpåverkan hotar dem mer än stormar i 40 minusgrader.

Jacquet Oscarbelönades för ”Pingvinresan”, den hyllade föregångaren som utkom 2005, och nu återvänder han till Antarktis och pingvinerna. Innan Jacquet gjorde dokumentärfilmer arbetade han som forskare: han spenderade mycket tid med att märka och filma pingviner. Fascinationen för djuren växte, och forskningen fick ta ett steg tillbaka. I en intervju med National Geographic säger Jacquet att han ville ”berätta saker som jag kände dem, snarare än att beskriva dem som en forskare.”

”Pingvinresan 2” är så vacker att den tar andan ur mig. Det är enkelt att tänka sig Antarktis som ett grått isblock i havet men Jacquet visar mästerligt upp dess karga skönhet. Han fångar isens olika färger, det föränderliga landskapet, och världen under den stålgrå vattenytan. Isens undersida, de få växter som överlever där, och pingvinernas dykande som plötsligt gör dem smidiga och graciösa som dansare. Trots att tekniken kommit så pass långt är det ändå omöjligt att förstå hur de fått vissa bilder.

Det här är en film som förtjänar att bli sedd på bio så att en verkligen kan uppskatta den. Slink in i biografen en varm sommardag för att svalka dig, och ta med barnen! De barn som fanns i salongen med mig verkade hänförda.