Pinocchio 1940

När Benjamin Syrsa sjunger ”Ser du stjärnan i det blå?” är det omöjligt att inte tänka på ”Kalle Ankas julafton” och direkt drabbas av nostalgiska barndomsminnen. Men trots det pratas det sällan om Disneys andra långfilm som släpptes tre år efter den första – och mer citerade – ”Snövit och de sju dvärgarna”. Kanske för att den ursprungligen floppade på bio, på grund av att den gick över i budgeten som en av sin tids dyraste filmer samt att andra världskriget begränsade dess tillgång i Europa och Asien.
 
Men filmatiseringen av Carlo Collodis barnbok ”Pinocchios äventyr” från 1881 är minst lika värdig sin plats bland Disney-klassikerna, om inte mer, än andra filmer. Det är en traditionell moralsaga med det tacksamma budskapet om att vara en bra människa, skilja rätt från fel och stå emot frestelser. Att handlingen fokuserar på en man som drömmer om en son känns dessutom förvånansvärt modernt i jämförelse med valfri prinsessas jakt på stilig prins.
 
Den sagolika atmosfären etableras redan under förtexterna med den stämningsfulla musiken, ljuvliga animationen och tilltalande färgerna. Benjamin Syrsa är en trygg, pålitlig berättare som bokstavligen inviterar oss in i sagan när han öppnar boken och läser för oss som till barn vid en lägereld. Redan här introduceras även den torra humorn i form av lättsam slapstick och trivsamma visuella gags som passar alla åldrar.
 
Det är även ett fint exempel på Disneys tydliga berättande där de goda är jättesnälla och skurkarna är av den mest ondskefulla, avskyvärda sorten. Det fungerar likt ett väloljat maskineri. Man förälskar sig snabbt i dockmakaren Geppetto, hans husdjur och vår naiva titelperson. Det är speciellt imponerande vilka levande personligheter man skapat av karaktärer utan repliker, inte minst Geppettos katt Figaro som var Walt Disneys personliga favoritkaraktär till den grad att han ersatte Mimmi Piggs hund som husdjur.
 
Skurkarna är färgstarka likväl även om man kan ifrågasätta bristen på en huvudskurk och istället inkluderandet av fyra olika – gör detta ”Pinocchio” till Disneys egen ”Amazing Spider-Man 2”? En generösare speltid hade kanske kunnat utveckla dessa, inte minst den härligt flamboyante räven John och hans stendumma sidekick Giddy. Man hade även gärna sett en fortsättning på vissa sidointriger, som den ruskige ön och slavhandeln med barn förvandlade till åsnor. Även upplösningen kommer lite hastigt och simpelt.
 
Men för en film med över 80 år på nacken så är det ett förvånansvärt underhållande och spännande äventyr där Disneys öga för detaljer speciellt kommer till sin rätt. Missa exempelvis inte Geppettos många och fyndiga klockor.

 

”Pinocchio” var banbrytande i sin animation där såväl maskiner som naturliga element fick realistiskt liv. Den var också historisk som första tecknade film att vinna en (i tävlingskategori) Oscar, för Bästa musik såväl som sång. Det är inga dåliga bedrifter. Men framför allt finns här värme och charm som är omöjlig att värja sig från. Pinocchio må vara en trädocka men filmen har hjärtat på rätta stället.