Pinocchio 2022

Då var det dags för Disney att återigen gräva djupt i sitt arkiv och näst på tur att få en spelfilmsversion är den italienska historien om träpojken Pinocchio. Berättelsen behöver kanske inte någon närmare presentation utan utgår från sagan “Pinocchio’s Äventyr” (1881) om en sorts marionettdocka som inget hellre önskar sig än att bli en riktig pojke och som vars näsa växer längre ifall han ljuger. Förutom att historien gjordes världsberömd genom Disneys filmklassiker “Pinocchio” (1940) så kanske man känner igen ‘samvetetet’ Benjamin Syrsa från julaftons eftermiddag då han på TV framför sin småsömniga, men fina “Ser du stjärnan i det blå”.

 

Eftersom produktionen kommer ifrån våra kära musöron följer berättelsen närapå rakt av sin gulliga Disneyföregångare, därav långt ifrån sitt mer råa originalet där vi bland annat lite mer olustigt får läsa om när Pinocchio bankar ihjäl (!) Benjamin Syrsa. Nytolkningen vi får bänka oss framför är en frikostig blandning av live-action och animation, där de flesta omgivningar och karaktärer förutom bland annat dockmakaren Gepetto, den blå fen, och nyskrivna karaktären Fabiana är animerade. Vi slipper alltså CGI-travesti som “Cats” men ingen kommer bli ilurad att Pinocchio faktiskt är en riktig pojke.

 

Filmen inleds med dryg tio minuters uppbyggnad där vi får lära känna vår trä- och dockskapare Gepetto (spelas som av en självklarhet av världens snällaste Tom Hanks), berättad ur Benjamin Syrsas perspektiv. Här finns en önskan i att bygga upp något gemytligt och äkta med farbrorn Gepetto och hans många gökur (håll utkik efter en liten Woody-cameo!) men det alltför långsamma tempot får mig att undra vilka barn som år 2022 som har den här koncentrationsförmågan.

 

Härefter får filmen mer fart, men så fort Tom Hanks försvinner ur bilden blir det påtagligt hur mycket det här andas modern-själlös-animation. Att vandra runt med en Pinocchio på italienska gator kunde ha varit bländande vackert à la förra årets animerade “Luca”, men det känns märkligt nog mer som att jag har hamnat mitt i ett TV-spel (det hade kanske ärligt talat varit en bättre idé än en film?). Pinocchio som en stel träfigur är ju inte särskilt inspirerande i sig, då hans begränsade tankeverksamhet och stirrande ögon skriker efter mer kreativa sidokaraktärer, vilket vi tyvärr inte heller bjuds på.

 

Förutom Zemeckis kopieringsmaskin så går det just nu även inflation i antalet “Pinocchio”-filmer. Under 2019 släpptes den fina “Pinocchio” med en briljant Roberto Benigni och förra året kom färgglada men utskällda “Pinocchio - A true story”. I får vi till och med en dubbel-Pinocchio då Guillermo del Toros stop motion-äventyr “Pinocchio” landar på Netflix lagom till jul. Och om du trots allt det här inte får nog av vår glada träpojke planeras spelet “Life of P” släppas under 2023, där du kan iklä dig rollen som en steampunk-Pinocchio (!).

 

Så behöver vi verkligen mer Pinocchio i våra liv? Ja, och nej. Jag hade önskat att Disney hade vågat gå utanför ramarna, gärna genom släppa loss sin kreativitet à la “Cruella”, eller att gå en mörkare väg när väl har att göra med något så småkusligt som marionettdockor. Istället serveras vi tårta på tårta av sötsliskiga moralkakor - hur fint det än är att “det viktiga är att du är riktig på insidan” så önskar jag mig något nytt av ett så pass stort powerhus som Disney. Tills dess klamrar jag mig hårt fast vid mina favoriter original-”Pinocchio” (1940), Shrek-Pinocchio, samt ser med förhoppningsfulla ögon fram mot Guillermo del Toros spännande stop motion-projekt.