Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten 2011

Det är lätt att föreställa sig förberedelserna inför den här filmen. "Vi fortsätter mjölka ur Pirates-serien, vi gör en fyra!" - check. "Vi ger Johnny Depp en fet check och ersätter de andra med lite fräscha ansikten, t ex en snygg och exotisk (spansk) Oscarsvinnare" - check. "Vi kommer på en ny, kul story och skriker ett fräscht, originellt manus" - ehm, ja sista biten gick kanske inte helt som det skulle.

Jack (Depp), vars mål i den här filmen är ganska oklart, hänger på sin gamla eldiga flamma Angelica (Penelope Cruz) och hennes påstådda, ökända far Blackbeard (Ian McShane) när de söker efter den mytomspunna ungdomens källa. Samtidigt har den engelska kungen samma odödlighetsdos i sikte och skickar iväg gamle kapten Barbossa (Geoffrey Rush), som nu bytt sida. Även spanjorer är ute efter källan och det blir en tokig, fartfylld jakt. Ja, ni fattar upplägget.

Adrenalinet och tempot är det inget fel på, här går det undan minsann. Problemet är att det är samma gamla visa. Allting osar unken déjá vú. Trots att praktiskt den första kvarten är en enda lång jaktscen så väntar man trött på att bli ordentligt underhållen. Det känns som vi serveras rester när vi väntar på en smaskig huvudrätt. Hantverket är felfritt men fräscha idéer lyser med sin frånvaro.

Storyn känns dessutom slarvigt hoprafsad och är tämligen ointressant. Ibland ges känslan av att titta på ett TV-spel där karaktärerna går från A till B till C. Ingen går att lita på och alla vill åt en övernaturlig skatt. Jo, vi har sett det förut. Och alldeles för mycket tid läggs på en poänglös kärlekshistoria mellan en fjantig missionär (Sam Claflin) och en bildskön sjöjungfru (Astrid Berges-Frisbey).

Depp gör inte oväntat vad han ska men hans paradroll går på rutin. Vi har sett gesterna och ansiktsuttrycken förut, och det som var så fantastiskt i första filmen börjar nu bli smått tröttsamt. Nykomlingarna Cruz och McShane har fått otacksamt endimensionella, anonyma roller och den sistnämnda är en förvånansvärt blek skurk speciellt i jämförelse Bill Nighys saknade Davy Jones. Tack och lov för Rush som i vanlig ordning stjäl varje scen han är med i.

I en scen där (ännu) en strid är på väg att bryta ut då fienderna Blackbeard och Barbossa ställs inför varandra så påpekar Sparrow att alla gott och väl skulle kunna sätta sig och titta på istället för att slåss då striden enbart är mellan de två. Men ändå så börjar alla slåss. Och det säger ganska mycket om hela filmen. Hur man istället för att stanna upp, tänka efter och göra något vettigt så mjölkar man desperat och frenetiskt ur en filmserie som slutade vara kul redan vid del två.

Men filmen går absolut att titta på. Den puttrar på lagom fint och tänder till och med till lite då och då, som i en spännande scen med några arga, skräckfilmspassande sjöjungfrur och i stort sett varje gång Rush är med på duken. Men ska jag sitta igenom ett till piratäventyr på två timmar och en kvart så kräver jag bättre underhållning och något nytt att komma med. Och de irriterande uppläggen för en till film måste bort.