Piraya 1978

Joe Dantes karriär tog fart i början på 1980-talet när Spielberg själv lät honom göra "Gremlins" men innan dess gjorde Dante den här - hans andra långfilm - en lågbudgetskräckis som utnyttjade succén efter "Hajen" men likväl hyllade och imiterade gamla monsterfilmer. "Skräcken i Svarta Lagunen" nämns tidigt och referenserna är många i John Sayles (hans första!) manus.

Handlingen är av familjär sort: genetiker har avlat fram superpirayor i militärens tjänst men pilska, nakenbadande tonåringar släpper oavsiktligt ut dem i en flod som ringlar ut mot en strand upptagen av ungar på sommarläger och solbadare i förberedning för ett stort PR-jippo för turister. Gissa om kaos utbryter?

Det är upp till alkoholiserade enstöringen Paul (Bradford Dillman) och nyfikna detektiven Maggie (Heather Menzies) - som anlitats för att hitta en försvunnen tonårsflicka - att stoppa de huggtandade mutanter som betar av rollistan allt närmare den fläskiga finalen. Det är lättare sagt än gjort när sjunkande flottar, illvilliga militärer och kaxiga poliser hamnar i deras väg. Och ska de hinna rädda Pauls dotter i simskolan???

Liksom "Scream" och Tarantino/Roriguez-projektet "Grindhouse" så är "Piraya" gjord av någon med känsla och kärlek till genren. Välbekanta klyschor - allt från den lilla flickan som inte vågar simma och hennes elaka lägerledare till den hänsynslösa militärgeneralen och den giriga strandägaren som bryr sig mer om anseende än att rädda några liv - betas flirtigt av och med en rejäl glimt i ögat samtidigt som historien och dess blodigare och mer spännande scener behandlas med en mer seriös ton.

Effekterna är av billigaste sorten och något tekniskt mästerverk är det knappast men det finns ändå en viss nerv i pirayascenerna som kombineras fint med en syrlig humor som kan kännas igen från Dantes senare, mer kända filmer. Tacksamt nog har man använt sig av riktiga skådespelare som är fullt medvetna om vad för slags de är i och spelar därefter.

Dante - ett uppenbart stort fan av gamla kultfilmer och dess aktörer - har som vanligt fyllt filmen med veteraner från genren, och till skillnad från många moderna filmer som skamlöst kastar bort klassiska skådespelare i meningslösa biroller så får här bekanta ansikten som Kevin McCarthy ("Världsrymden anfaller"), Keenan Wynn ("Dr. Strangelove"), Dick Miller ("Little shop of Horrors") och den sensationella Barbara Steele skina i minnesvärda scener.

En underskattad liten pärla har några år på nacken och kanske inte lika fräsch som den en gång varit. Men i jämförelse med de många, rätt usla "Hajen"-kopior som producerats både på den tiden och senare år så är det en fröjd att avnjuta. Och kanske inte lika blodig som remaken som har svensk premiär i december, vad man nu föredrar.