Pistvakt 2005

Det roligaste med ”Pistvakt” är pressmaterialet som vimmelkantigt yrar om hopp och framtidstro samt en "våldsam kamp mellan människan och naturen". Starka grejer det där, bröderna Marklunds stora biogenombrott. Först var det tv-serie. Sen teater och nu stora världen. Beror det på äkta efterfrågan, eller rör det sig kanske om en kalkylerad vinstmaximering? Det talas rätt mycket om fegheten i den svenska filmbranschen, om bristen på idéer och att man köra på trygga och beprövade koncept. Men att filmatisera en dassig tv-serie är ändå ett bottennapp.

Handlingen i ”Pistvakt” är inget att orda om och passar således den kargt exotiska norrlandsmiljön i Klimtatjakka, där bröderna lever sina torftiga liv. Stugan med det mörka timmer, det mörka och ensliga landskapet och ljussättningen är alla beprövade grepp i skräckfilmer men känns något malplacerade i sammanhanget. Bröderna går omkring som tre retarderade typer, minns sin hädangångne fader och tävlar i att använda bredast möjliga dialekt. Naturligtvis är storebror Sven-Erik (spelad av Lennart Jähkel, som gjort liknande roll i jättesuccén "Jägarna") jättekarg, tystlåten och har svårt att visa känslor. Lillebror Olle (Thomas Norström) är däremot ett babblande, förvuxet spädbarn. Mellanbrodern Erik är drömmaren som längtar bort - av förklarliga skäl sympatiserar man mest med honom.

I brödernas liv ändras allt när ett litet flickebarn dyker upp i en snöstorm och naturligtvis fungerar som känsloförlösning hos dem alla. Det är ett väldigt avantgardistiskt upplägg från manusförfattaren med stora och insiktsfulla psykologiska sanningar som blottläggs till vår begrundan. Och ungen är imponerande får man lov att säga, uthärdandes alla mycket grovhuggna försök till humor runtomkring med beundransvärd stoism. Skådespelarna passar på att spela över det grövsta de kan. Det märkliga är att ingen tycks reflektera över att filmmediet kräver mer subtila metoder än komik på tv. Att göra en svensk motsvarighet till ”Dum och Dummare” med tre medelålders män i huvudrollerna hade kanske fungerat om det stannat vid att acceptera att filmens karaktärer är obotliga kufar.

Men här ska man dessutom röras av karaktärernas öden, kittlas av de spänningsskapande momenten (man i isbjörnskostym anfaller timmerstugan!). Mesigt. Todd Solondz sköna cynism och smäckra handlag med udda karaktärer hade nog gjort underverk med den här filmen. I smyg hoppas man ju ändå att isbjörnen ska festa loss på Olle, årets i särklass mest motbjudande filmkaraktär med sin pottfrisyr, tantröst och dampbeteende. När man lidit sig igenom två tredjedelar av orangea ställ och debila replikskiften är man reda för de stora frågorna. Varför släpps det sådana kalkoner på biograferna år 2005? Vem är tänkt att se dem? Har filmbolagen ingen kvalitetskontroll? Vem höll pistolen mot regissören Stephan Apelgrens huvud? För ”Pistvakt” är inte bara en vulgär, oanständigt dum, erbarmlig, ogenomtänkt och spekulativ. Den saknar dessutom med sin totala brist på underhållande humor existensberättigande. Det är inte roligt med en livsfarlig isbjörn som porträtteras av en stackars statist i björnkostym. Det är definitivt mer obehagligt än komiskt att se Sven-Erik sprattla upphängd i ett rep medan Olle mest beter sig som något ur Galenskaparna när han letar kniven att skära ner brorsan med. Då menar jag inte att det är skrämmande i sig, utan en skrämmande brist på omdöme och god smak. Pistvakt hamnar aldrig i närheten av franska ”Delikatessens” galghumor, och detsamma gäller för dess element som ska förmedla dramatik eller action. Filmen skulle bara kunna fungera som en flabbfest riktad mot barn, men sågar delvis av sin sista gren.

Årets kalkon har landat och den har allt: sämsta manuset, minst sevärda karaktärerna, banalaste skämten de mest anakronistiska försöken till genreblandning (se alla scener där Sten Ljunggren medverkar som Stor-Eriks ande!) och överraskande nog även det flåsigaste, fläskigaste och minst lämpande soundtracket jag någonsin hört till en film. Trots att låtarna är passande osubtila, lyckas de inte gå ihop med det som sker på bild. Någonsin. Kommande generationer av SÄPO-agenter kan komma att sitta igenom de dryga 90 minuterna av ”Pistvakt” som ett led i sin träning mot nedbrytande mental tortyr. Vi andra har privilegiet att avstå.