Planet Terror 2007

Quentin Tarantinos och Robert Rodriguezs påhitt att hylla sina favorit-sleaze- och exploitationsfilmer från uppväxten med en dubbelföreställning blev inte den succé man hoppats på i staterna. Så man bestämde att Europa inte var redo för 190 minuters skräpkulturskavalkad och delade upp det siamesiska tvillingparet. Tarantinos ”Death Proof” är den kaxiga tvillingen som fått smaka på framgång medan Rodriguez halva snarare är stackarn som snubblar omkring i brist på sin hjärna – på gott och ont.

Rodriguez tar med ”Planet Terror” klivet in på George A. Romeros marker och låter ett hemskt virus förvandla en hel stads invånare till köttätande zombies. Det är ett klassiskt zombiefilmsupplägg där vi får följa ett litet gäng överlevande, ledda av gogodansösen Cherry Darling, spelad av en gjuten Rose McGowan – även sedd i ”Death Proof” , som tillsammans med tuffingen och ex-pojkvännen Wray (Freddy Rodríguez) tar upp kampen mot den oändliga armén av levande döda vars ansikten bubblar av kemiskt avfall, däribland finns Quentin Tarantino och även Bruce Willis, vars cameo-karaktär som officer förvandlas till något i stil med Tromas ”The Toxic Avenger”. Det hela blir liksom inte tråkigare när Cherry blir av med benet och får ett maskingevär som protes, i äkta Hong Kong-action-anda.

Robert Rodriguez höjer här upp dåligt filmskapande till en ren konstform. Hans film är fylld av syltliknande blod och värdelöst skådespeleri samtidigt som han har full kontroll över serietidnings-estetiken med repiga bilder ackompanjerade av regissörens egna, Carpenter-inspirerade elektroniska soundtrack. Jag tror alla förstår att blod och inälvor kommer att flyga och för den inbitne finns det gott om referenser till gamla 70-talsklassiker att frossa i, om inte det räcker för att locka fansen så gör väl Tom Savinis medverkan det.

Synd bara att filmen känns som ett skämt som man drar alldeles för långt. Visst är det häftigt att se en het brud peppra ner zombies med benet, men det går liksom inte att basera en hel film på det. Filmen delar sin tafflighet med många obskyra gamla skräckfilmer, men även med flera av Rodriguez’ tidigare filmer. Hans överdrifter från filmer som “Once Upon a Time in Mexico” och “Spy Kids” överskuggar allt för ofta hans känsla för stil. Rodriguez är inte bara ett fan av dåliga filmer, han har tyvärr även en tendens att göra dem själv.

Det är synd att herr Rodriguez ser på regi och manus lite som en uppvärmning inför hans lekstuga vid redigeringsbordet. Till skillnad från tvilling-Tarantino jobbar han sällan speciellt mycket med att sparka liv i kameraarbetet eller skådespeleriet och hans sinne för humor har väl aldrig vart direkt vart kittlande. 

Personligen hade jag hellre sett att han gjort långfilm av sin låtsastrailer ”Machete” som inleder Grindhouse-föreställningen, med världens hårdaste Danny Trejo som machetesvingande mexikan på hämndstråk. Men jag antar att bubblande bölder, avslitna armar och pungkulor på burk och får duga för en kväll.