Playground 2021

Belgiska Laura Wandel regidebuterar med denna gripande och till synes anspråkslöst berättade film om grymheten hos vår avkomma. Men detta är också en film som handlar om överlevnad och lojalitet, och om att slå eller att bli slagen. Wandel lyckas locka fram det absolut bästa ur den unga ensemblen, som övertygar på exakt alla håll. Dramat är bara 72 minuter lång och fler minuter behövs heller inte, när skärpan är så här väl inställd.

 

Filmen börjar med att sjuåriga Nora gråter tröstlöst när hon lämnas av sin far på skolgården. Hon klamrar sig fast vid sin något äldre bror Abel och vill inte släppa taget. Från denna stund och framåt, genom resten av filmen, ser vi allt utifrån Noras perspektiv. Hon är konstant i kamerans blickfång och det mesta andra omkring hamnar i suddig skymundan eller helt utanför bilden. Frédéric Noirhommes närgångna foto bjuder in oss i Noras värld och skapar en känsla av utsatthet och underläge, men där finns också de hoppfulla glimtarna av liv och barnslig glädje. Nora slits mellan oro för brodern, sin lojalitet gentemot honom, samt en rädsla för att själv hamna utanför.

 

Maya Vanderbeques som lilla Nora är fantastisk. Hon känns otroligt äkta och närmast smärtsamt närvarande i varje bildruta. Tagningarna är långa och hon är verkligen hela tiden i centrum. Det är smått ofattbart hur väl hon lyckas med att helt enkelt bara vara i stunden, medan det psykologiska dramat pågår runt omkring och i bakgrunden. Hennes lilla ansikte är så talande och hennes blickar, den bekymrade rynkan i pannan, och det subtila minspelet är inget mindre än fullständigt klockrent. Hon gestaltar villrådig osäkerhet till fulländning och hennes uttryck och tajming är något som många äldre, mer erfarna skådespelare inte nödvändigtvis lyckas bemästra så här väl.

 

”Playground" är ett drama som känns oerhört angeläget. Det handlar om de, för många, ofta svåra villkoren i skolan. Filmen är berörande, men också hemsk och stundvis riktigt skrämmande. Våldet och trakasserierna är vidriga och jag blir både ledsen och arg av tanken att det ser ut så här, och kan kännas så här. Att denna otrygghet är vardagen för så många av våra små. Filmen pekar samtidigt inte finger och kommer heller inte med några uppmaningar. Istället är syftet att observera och identifiera mönster och bakomliggande motiv till de hemskheter som sker.

 

Det kan såklart diskuteras om det verkligen är så brutalt på skolgårdarna i Belgien eller annanstans. Samtidigt får vi inte glömma att det som sker, beskådas av en sjuåring, som säkerligen upplever våldet, så som det också skildras. Wandel låter det lilla barnet, Nora, bära historien. Hon är den som driver handlingen framåt, det är hennes upplevelse vi följer och henne som vi identifierar oss med. Och även om hon bara är ett barn, bland andra barn, så har hon rädslor, men också en vilja att både överleva men också att passa in i sitt sammanhang, precis som vilken vuxen som helst.

 

”Playground” är en både grym och gripande uppvisning av barns burdusa brutalitet gentemot varandra. Men det här är också en film som speglar de hierarkier som vi även på många andra håll är bekanta med. Skolgården är en metafor för det samhälle vi lever i och våldet och terrorn som här synliggörs, är i allra högsta grad pågående även utanför skolgårdens grindar.