Playmobil: Filmen 2019

Den tyska leksaksfranchisen Playmobil har sedan sjuttiotalet varit ett gruskorn i skon på världsledande byggklossleverantören Lego, en lika muskelsvag som ihärdig aspirant på åtminstone några ynka procent av danskarnas globala marknadsdominans. Med den franskproducerade animerade barnfilmen "Playmobil: The Movie" lämnar man däremot walk-over utan ett enda synlig ambition på att bräcka Lego-filmernas ovanligt lyckade kombination av populärkulturella referenser och lekfulla meta-perspektiv.

Uppgiften är så klart otacksam. Rent av oöverstiglig, verkar filmskaparna ha ansett. Därför har man istället vikt hela (den förvisso jämförelsevis blygsamma) budgeten åt billig slapstick och peppiga, rosenkindade självhjälpsbudskap. When they go high, we go low?

Ramhistorien handlar om ett syskonpar som i filmens inledning förlorar sina föräldrar. Fyra år senare har tonåringen Marla gett upp sina drömmar om att resa världen runt eftersom hon ensam måste sköta om hushåll och sin ganska obstinata lillebror. På magisk väg förflyttas de båda till ett land som bebos uteslutande av Playmobil-gubbar och där de animerade omgivningarna ser ut att ha ägnats lika lite omsorg som själva manuset.

I en anakronistisk blandning av vikingar, romerska legionärer och Amazonkrigare måste Marla och Charlie försonas både med varandra och med föräldrarnas tragiska bortgång. Vägen dit stavas fysisk humor utan finess – filmens bärande visuella idé är att Playmobil-gubbar ramlar omkull i olika konstellationer. Det förekommer även ansatser till sångnummer. Inte särskilt trallvänliga men skonsamt korta.

Genren produktmarknadsföring i långfilmsformat tar sig här sitt mest cyniska uttryck. Det är kanske bara rimligt att en på alla sätt tråkigare leksakskollektion översätts till en intetsägande film som i allra bästa fall kan locka ett par fniss ur några sexåringar som, mot förmodan, saknar Lego-filmerna som referens. För föräldrarna i biosalongen kan upplevelsen däremot endast bli en ren förlustaffär.