Point Blank 2019

Genombussige akutsjuksköterskan Paul (Anthony Mackie) blir under ett nattskift anförtrodd en mystisk, skottskadad patient som visar sig vara en tuff skurk. Den tuffa skurken har en undergiven bror som kidnappar Pauls höggravida fru och hotar att ha ihjäl henne om inte Paul fritar… Abe, hette han nog, från sjukhuset.

 

På rymmen från korrupta snutar och arga gangsterbossar bildar den omaka duon Paul och Abe (?) en motvillig vänskapsrelation. De blir så bundis att de till slut ler snett mot varandra i grabbigt samförstånd. Den ena är en moraliskt rakryggad medelsvensson, den andra en samvetslös, massmördande legosoldat – men vilken jobbig dag vi har tillsammans, va?

 

Det finns tre saker i den här Netflix-produktionen som får en att höja någon kvarts millimeter på ögonbrynen, om man verkligen anstränger sig för att hitta något som sticker ut.

 

Frank Grillo (som spelar… Abe, tror jag att han hette) har hunnit fylla femtiofyra, men ser ut som en trettioåring i orimligt bra form. Han måste ha sålt sin själ åt djävulen eller åtminstone avlöna ett helt stall med personliga tränare, dietister och proteinpulvertillverkare. Sicken genpol!

 

Marcia Gay Harden är med. Det är trist att konstatera, eftersom det pekar på att denna fenomenala skådis – minns ”Mystic River” och ”The Mist”! – karriär måste vara mer än halvdöd. Hon halvviskar sina trötta, standardiserade repliker och påminner mest om någon som blir filmad med mobilkamera mot sin vilja, i ett pinsamt sammanhang. ”Låt det bara vara över”.

 

Och slutligen: filmens soundtrack skaver ganska brutalt. Actionsekvenserna är många gånger tonsatta med hurtiga upptempolåtar som skapar en lättare kognitiv dissonans i skallen på den som tittar. Bild och ljud samspelar frapperande illa. En medveten, misslyckad ansats att kompensera för det faktum att de obligatoriska skottväxlingarna, biljakterna och slagsmålen är slappt koreograferade och lider av oinspirerad regi? Eller bara slarv? Det är förmodligen inte värt att förlora nattsömn över.

 

I övrigt är ”Point Blank” en massivt anonym actionthriller. Här finns inte ett spår av nytänkande, hantverksglädje eller omsorg om genren i fråga. Den är renons på karisma, full av klichéer och hopplöst tafatt i de få seriösa försök som görs för att knyta an emotionellt till karaktärerna.

 

En möbel så oansenlig att man inte upptäcker den förrän man råkar slå i knäskålen. Någon man tvingas prata med på en fest, i nyktert tillstånd, utan att efteråt kunna minnas hur personen såg ut eller vad hen jobbade med.

 

Den här recensionen är skriven under relativ tidspress och kunde med fördel ha trimmats här och var, fått vila lite, sedan skruvas åt i analys och vässas språkligt. Ändå är det min fasta övertygelse att den har ägnats mer energi än manuset till ”Point Blank”.

 

… Minnet av filmupplevelsen bleknar barmhärtigt snabbt, allt blir ett mischmasch av korkade repliker och studsande patronhylsor.

 

Men jag är nästan helt säker på att Frank Grillos karaktär hette Abe.